Herr talman! Det finns ingen person som betytt
mer för folkbildningen i Norden än den danske kul-
turpersonligheten Grundtvig. Han hade många sträng-
ar på sin lyra och verkade under ett långt liv för det vi
i dag med ett gemensamt begrepp kallar folkbildning.
Han hade en hel del idéer som fortfarande känns ak-
tuella, trots att han dog för mer än 120 år sedan. Hur
man skaffar sig kunskap var en fråga han brottades
med under många år, och han menade att det inte
räcker med att läsa böcker.
Genom det levande ordet skall en engagerad lärare
få sina elever verkligt intresserade av utbildningens
innehåll. Nya grupper skall också få ta del av den
kunskap och det kulturarv som dittills gällt endast ett
fåtal. De stora författarna och konstnärerna måste bli
var mans egendom. För Grundtvig fanns ingen
"finkultur" som bara gällde ett fåtal.
Läraryrket befinner sig i dag i kris. Många hoppar
av utbildningen, och många vill sluta långt innan de
uppnått pensionsåldern. Kanske kan folkbildningens
idéer vara till hjälp för att ge läraryrket en renässans.
Jag har träffat lärare som fått en nytändning i sin
yrkesroll när de gått från den obligatoriska skolan till
folkhögskolan. Grundtvig är ju också grundaren av
den nordiska folkhögskolan.
Jag tror att den positiva synen på kultur i vid be-
märkelse och på lärarnas och elevernas engagemang -
även det levande ordet - måste prägla all undervis-
ning, inte bara folkbildningen. Faktum är att en väl
fungerande gymnasieutbildning i dag påminner väl-
digt mycket om folkhögskolan och folkbildningen
också när det gäller pedagogiken.
Det är därför helt i sin ordning att regeringen nu
föreslår att som villkor för statsbidrag till folkhögsko-
lan stryka bestämmelsen om att undervisningen skall
anordnas så att den till form och arbetssätt tydligt
skiljer sig från den som anordnas inom det offentliga
skolväsendet och högskolan. Det var redan från bör-
jan en märklig bestämmelse, och i dag är den helt
förlegad.
Herr talman! Det finns en risk att folkbildningen i
vår tid mer och mer ägnar sig åt att söka pengar för
kurser som styrs uppifrån via centrala beslut av riks-
dag och regering. Jag tänker på de medel som tidigare
fanns i det s.k. k-anslaget. K stod för kompletterings-
proposition, den proposition som i dag kallas vårpro-
position.
Så kom kunskapslyftet, som ju inte precis är
skräddarsytt för folkbildningen utan på många håll
passar bättre för komvux. Även den satsningen har
påverkat folkbildningen en hel del. Det finns en risk
att folkbildningen blir så beroende av dessa extra
satsningar att man glömmer grunden för den egna
verksamheten. Det finns också en frestelse att vara så
anpassningsbar att man inte ställer några krav på
verksamheten för att till varje pris få del av nya peng-
ar. Jag har vid ganska många samtal med olika folk-
bildare mött en hel del av den oro som jag här beskri-
ver.
Det gäller givetvis att i första hand bygga upp den
egna verksamheten, att se till att den fungerar på det
sätt man själv önskar och att det sker i överensstäm-
melse med folkbildningens idéer och innehåll, vad
gäller både tradition och förnyelse.
Internationalisering är ett bärande tema inom
folkbildningen. Jag vill här ge utskottet en eloge för
att man tog frågan på allvar och skrev en vers om
detta. Regeringen hade ju i propositionen glömt bort
eller kanske inte känt till alla de internationella kon-
takter som t.ex. folkhögskolorna haft långt före EU-
inträdet. Utskottet skriver att man är övertygad om att
regeringen är medveten om och värdesätter folkbild-
ningens internationella engagemang. Det betyder väl
fr.o.m. nu.
Jag går nu över till att kommentera de moderata
reservationerna. Först gäller det arbetslösa som priori-
terad grupp. Vi motsätter oss inte detta. Folkbildning-
en har ju i praktiken i flera år aktivt rekryterat elever
som varit utan arbete.
Allt tyder ju också på att massarbetslösheten har
bitit sig fast i det svenska samhället. Men när vi före-
slår att man också skall skriva att folkbildningens
insatser för de arbetslösa bör vara inriktade på att
utbildningen skall öka deras möjligheter att få ett
arbete efter utbildningstiden säger utskottets majoritet
nej. Ett sådant nytt syfte med statsbidraget vill man
inte införa.
Ändå argumenterar utskottet på samma sätt och
använder nästan samma ord som vi. Man säger att det
är mycket viktigt att de arbetslösa erbjuds en sådan
utbildning att deras möjligheter att få ett arbete ökar.
Det är också ett av motiven bakom regeringens för-
slag, att de arbetslösa skall prioriteras inom folkbild-
ningen. Därför hade det varit i sin ordning att ut-
skottsmajoriteten hade accepterat det nya syfte som vi
föreslår. Men förslaget kom kanske inte från riktigt
korrekt håll.
I en annan reservation föreslår vi att riksdagen
skall besluta om anslaget till folkbildningen precis
som nu, men att man samtidigt anger hur stort belopp
som skall gå till studieförbunden och hur stort belopp
som skall gå till folkhögskolorna, dvs. två påsar peng-
ar i stället för en. Sedan ankommer det på Folkbild-
ningsrådet att fördela statsbidraget till de olika folk-
högskolorna och studieförbunden, precis som man gör
i dag.
Vårt förslag är inte nytt. RIO, rörelsefolkhögsko-
lornas intresseorganisation, diskuterade detta ganska
tidigt. Redan 1991-1992 tog man upp sådana förslag.
Den folkvalda riksdagen fattar alltså enligt vår upp-
fattning beslut om hur statsbidraget skall fördelas
mellan de båda huvudorganisationerna. Därefter får
Folkbildningsrådet betala ut bidraget inom de ramar
som riksdagen har angett. Det är ändå så att riksdagen
som är folkvald har en representation från hela landet
och från olika politiska partier. Riksdagen har därför
en större demokratisk förankring än vad Folkbild-
ningsrådet har. Det är vårt huvudskäl till att vi vill
förändra beslutsprocessen.
Herr talman! I den sista reservationen tar vi upp
frågan om hur man skall tillgodoräkna sig kunskaper
inom folkbildningen. Jag vill påpeka att vi inte vill
införa ett nytt betygssystem. Inom folkhögskolan
försvann möjligheten att sätta vanliga betyg redan på
1950-talet. Men detta gör inte att frågan är löst en
gång för alla.
En studerande som vill veta vilka chanser han har
att gå vidare till högre utbildningar efter det att han
har studerat inom folkbildningen får sällan ett enty-
digt svar på den frågan. Vi kan bara ange vilka möj-
ligheter som finns, och de är mångfacetterade, lindrigt
sagt. Problemet för folkbildningen är att de som t.ex.
meriterar sig för vidare studier via ett år eller mer på
folkhögskola nästan alltid måste vända sig till andra
skolformer för att bli bedömda, och det är inte så bra.
En viss samordning med komvux beskrivs i pro-
positionen för den folkhögskola eller det studieför-
bund som bedriver utbildning inom kunskapslyftet på
uppdrag av en kommun. Där får läraren inom folk-
bildningen sätta betyg enligt komvux betygssystem,
men betyget måste utfärdas av komvuxrektorn. Det är
ju ett dubbelkommando som inte är särskilt lyckligt,
enligt min uppfattning. En folkhögskoleelev skall
också kunna få betyget Godkänd, om man fortsätter
att studera inom komvux. Komvux ger alltså betyget
Godkänd på den kurs som vederbörande har gått inom
folkhögskolan tidigare.
Folkhögskolornas graderade omdömen spelar en
allt mindre roll. Och där de fortfarande används, dvs.
när det finns tillräckligt många sökande med folkhög-
skolebakgrund för att de kan bilda en egen kvot, har
man hittills ofta räknat om omdömena till betygspo-
äng, vilket ju är svårt att förklara och försvara, efter-
som folkhögskolan inte får ge betyg.
Herr talman! Jag har velat vara relativt utförlig på
den här punkten för att visa vilka svårigheter som
finns när man skall tillgodoräkna sig kunskaper inom
folkbildningen. En översyn av hela det här systemet
hade verkligen varit på sin plats, vilket vi påpekar i
den sista reservationen. Förr eller senare måste en
sådan översyn komma till stånd, men nu skjuts den på
framtiden, vilket är synd för alla som inom folkbild-
ningen skaffar sig meriter för högre studier.
Till sist vill jag yrka bifall till reservation nr 2,
men jag står givetvis bakom övriga moderata reserva-
tioner.