Fru talman! Jag kommer i detta inlägg enbart att
ägna mig åt den fråga som tagits upp i motion Jo784,
nämligen frågan om finansieringen av kärnavfallet.
Det är en av de frågor som jordbruksutskottet har fått
ta över från näringsutskottet. När den nya lagen an-
togs för ett par år sedan var det näringsutskottet som
hanterade frågan. Nu är den alltså på jordbruksutskot-
tet, och jag tänker ta tillfället i akt att försöka bistå
med att klarlägga, om inte annat, en del av de miss-
uppfattningar som finns när det gäller finansieringen
av kärnavfallet.
Fram till den 1 januari 1996 fungerade det så, att
finansieringen skedde genom en avgift på i genom-
snitt 1,9 öre per kWh kärnkraft. Dessa 1,9 ören skulle
täcka kostnaderna för avvecklingen av kärnkraften
och för omhändertagandet av avfallet, med hänsyn
tagen till hur mycket de pengar som samlades i denna
fond skulle generera i ytterligare pengar. Det gjordes
en viss avkastningsberäkning med realräntan som
utgångspunkt. Det var så det fungerade fram till 1996.
I slutet på 1995 antogs en ny lag. Den lagen inne-
bär att man delvis skall finansiera med säkerheter.
Man säger att kostnaderna för kärnavfallshanteringen
skall finansieras med en avgift, och på toppen skall
man lägga säkerheter för kostnader som ligger över en
viss nivå.
I det sammanhanget kunde SKI föreslå en sänk-
ning av avgifterna till 1,1 öre. Skillnaden var 0,8 öre
jämfört med den tidigare avsättningen. Dessa 0,8 ören
skall i stället finansieras genom att kraftföretagen
skall ställa säkerheter för motsvarande belopp. Dessa
säkerheter får naturligtvis inte ställas i kärnkraftsan-
läggningar - det skulle vara mycket besynnerligt -
men de får ställas i andra tillgångar.
Vad som då händer är naturligtvis att kraftföreta-
gen på något sätt måste kunna ta fram säkerheter. Vad
äger kraftföretagen utöver kärnkraftverken? Jo, de
äger i huvudsak andra kraftanläggningar. Alltså kan
kraftföretagen säga att de har en vattenkraftsanlägg-
ning eller en biobränsleanläggning och att de nu vill
ta ut säkerheter i dessa anläggningar för att kunna
finansiera dessa kostnader om de uppstår.
Vad händer då om dessa säkerheter faller ut? Jo,
man måste låta säkerheterna tas i anspråk. Säkerhe-
terna, om de är vattenkraftstillgångar eller biobränsle-
anläggningar, kommer alltså i sin tur att belastas med
en kostnad. Den kostnaden måste tas ut någonstans.
Självfallet måste den tas ut på priset på kraften eller
energin.
Man har med denna lagstiftning gjort en genial
grej. Man har nämligen fört över en del av kostnader-
na för kärnkraftens avfallshantering till annan typ av
kraftproduktion. Detta har riksdagen helt enkelt inte
märkt. Riksdagen har låtit det passera på något märk-
ligt sätt utan att reagera. Det borde vara någonting
som alla reagerade emot - även de som möjligen är
förespråkare för kärnkraft.
I betänkandet sägs slutligen att lagen är så kon-
struerad att regeringen gör självständiga bedömningar
av säkerheterna. Därmed skulle det vara möjligt för
regeringen att säga att man inte godkänner säkerheter
i denna typ av anläggningar. Så är det inte. Det är
Kärnavfallsfonden som gör bedömningen av vilka
säkerheter som skall godkännas. Det är betingat en-
bart av ekonomiska faktorer. Det gäller bara att sä-
kerheterna fyller kraven för vad som ur bankmässig
utgångspunkt kan anses vara säkerheter. Några möj-
ligheter för Kärnavfallsfonden att säga att den inte
godkänner säkerheter för att de belastar andra
kraftanläggningar finns inte. Regeringen fastställer
bara storleken på avgiften. Det andra är det Kärnav-
fallsfonden som hanterar.
Jag tycker att det är viktigt att ta upp denna fråga.
På något sätt har den glidit förbi utan debatt. Jag
tycker att det är värt att åtminstone ta upp en ordentlig
debatt om det.
Jag tänker inte nu, fru talman, göra något yrkande.
Det borde jag ha gjort, men jag tänker inte göra det.
Jag tänker nöja mig med att konstatera att det pågår
en diskussion om energifrågorna på annat håll i detta
hus, och att vi så småningom har anledning att åter-
komma även till denna fråga eftersom det måste ligga
i allas intresse att kostnaderna belastar rätt typ av
verksamhet. Det är en marknadsekonomisk fråga som
man borde kunna ställa upp på från höger till vänster.
Det kommer inget yrkande från mitt håll, fru tal-
man, men jag ville ändå ta tillfället i akt att påpeka
detta. Jag tycker nämligen att det är ett problem. Jag
hoppas att också andra inser att det är det.