Fru talman! Jag skall börja med att läsa ett avsnitt
ur Bön för Tjernobyl.
"- På TV började de plötsligt visa filmsnuttar - -
- En av dem: en gumma mjölkar och häller mjölken i
en bytta, reportern går fram till henne med en militär
dosimeter och för den över byttan - - - Kommentar:
Som ni ser är allt fullständigt normalt bara tio kilome-
ter från reaktorn - - - De visar floden Pripjat - - -
Folk badar och solar sig - - - På avstånd syns reak-
torn och rökmolnen - - - Kommentar: Västliga ra-
diostationer sprider panik och avsiktligt förtal om
haveriet. Och så den där dosimetern igen - över en
tallrik fisksoppa, över en chokladbit eller en
gräddmunk från ett öppet stånd - - - Det var bedrä-
geri. De militära dosimetrar som fanns i armén på den
tiden var inte avsedda för livsmedelskontroll utan
mätte bara bakgrundsstrålning - - -"
"Vår lärarinna sa: 'Rita strålning.' Jag ritade gult
regn - - - Och en röd flod - - -"
"Julja, Katia, Vadim, Oksana, Oleg - - - Och nu
Andrej - - -'Vi dör och blir vetenskap', sa Andrej."
Det är svårt att tala om strålskydd och kärnosäker-
het. Det jag talar om syns inte. Det kanske knastrar
när man sätter på dosimetern. Jag har varit fyra gång-
er i Kijev. Efter Tjernobyl blev det nedfall i mitt
hemlän. Nu vill man dumpa kärnavfallet i Norrland.
Men vi har fått nog! Man talar ofta om att tio år
efteråt får man veta vad som egentligen hände. T.ex.
Atoms for Peace. Vad var det som hände då? Jo, USA
fick plutonium till sina ubåtar, och USA skickade
anrikat uran till England. Det var Atoms for Peace -
Orwells nyspråk. Hannes Alvén gjorde en helom-
vändning när han började inse att kärnkraft/kärnvapen
var siamesiska tvillingar. Han sade att varje gång en
familj på fyra personer lagar mat med hjälp av kärn-
kraftsel så förslår det till att ta livet av desamma -
man producerar så mycket plutonium som tar livet av
dem.
När man nu i betänkandet skall skriva om kärno-
säkerhet och strålskyddet, gäller det allt från interna-
tionella frågor till kärnavfall. Där finns upparbet-
ningsanläggningen Dounreay i Skottland. De radio-
aktiva utsläppen släpps ut i Västerhavet. Det går att
mäta dem långt upp mot Grönland, och de sprider sig.
Här finns det internationella atomenergiorganet och
ICRP. ICRP är en non-governmental organization
som är självutvald. De gränsvärden som de flesta
följer i världen sätts där. Organet består av 13 själv-
valda män. När en dör eller försvinner väljs en ny till
gruppen.
Här tar jag upp frågan om att inrätta en miljö-
domstol i FN där dessa funktioner skulle kunna tas
över.
Bodil Francke Ohlsson har tagit upp frågan om ett
totalt förbud av mobila kärnkraftsverk.
Vi har också tagit upp frågan om effekterna efter
Tjernobyl - även här i Sverige. I EU har beslutats att
nästa gång det blir en Tjernobylolycka skall gränsvär-
dena höjas. Större dos per person skall tillåtas.
Jag har tagit upp frågan om hela kedjan av kärnav-
fall. Hur många vet att när kärnbränslet tas ut ur reak-
torn har radioaktiviteten höjts tre miljoner gånger?
Det är inte kompost som skall tas om hand och som
skall dumpas i Norrland.
Jag vill att kärntekniklagen skall skärpas. Varför
vill jag det? Vi har på sistone sett att myndigheterna
kan tydligen inte följa lagen - eller så tolkas den fel.
Då måste lagen skärpas så att den blir tydligare och
klarare så att myndigheterna vet hur de skall tolka
den. Hur går det annars att tillåta att Oskarshamn 2 får
drivas i sex dagar utan att sprinklersystemet fungerar?
Det var nära till ett rörbrott. Det kunde ha blivit en
härdsmälta, om det inte var för att reaktorn var nystar-
tad. Det går inte ens till åtal!
Jag har tagit fram Riksrevisionsverkets kritik av
att Strålskyddsinstitutet och Kärnkraftsinspektionen
uppträder tillsammans med kärnkraftsindustrin, SKB
AB. De har för nära relationer. Man vet inte rågången
mellan de två förstnämnda myndigheterna och aktie-
bolaget.
Jag tycker, som Maggi Mikaelsson var inne på, att
Euratomfördraget skall upplösas. Det skall bli något
helt nytt, precis som det skall inrättas en miljödom-
stol. Vi ställer oss bakom reservationen, men vi yrkar
inte bifall till den.
Jag har tagit upp frågan om import av material
som är kontaminerat. Jag anser också att vi skall sän-
ka gränsvärdena för livsmedel, gränsvärdena för arbe-
tarna som jobbar inom kärnkraftsindustrin och gräns-
värdena för allmänheten.
Jag har också berört den miljökonsekvensbe-
skrivning och hela den process som man använder sig
av i Kanada. Man har varit mycket noga med att
människorna är med i processen. Man har tydliga
regler som är stringenta och detaljerade, och man har
en lag om hur det skall gå till.
I morse fick jag besök av en man som bor i närhe-
ten av Studsvik och Nyköping, där man nu talar om
förstudie. Han var förtvivlad.
Han sade: Det pågår tre processer samtidigt. På
samma gång som man talar om kärnavfall och att man
skall ta hand om det - fastän man inte vet vad man
söker, eftersom man inte vet vilken metod man skall
använda - pågår arbete för en inkapslingsanläggning i
Oskarshamn. Det är en inkapslingsanläggning som
skall ta hand om koppar- och stålkapslar. Det är kär-
navfall som man egentligen inte har godkänt en metod
för.
Samtidigt håller man på med en politisk process.
Till sist är det myndigheterna som förhoppningsvis
vetenskapligt skall följa detta.
Samtidigt har förstudier påbörjats ute i kommu-
nerna. Detta trots att man fått påpekande av KASAM
att man måste se över processen med platsval.
Vad har då hänt? Jo, man har börjat arbetet i flera
kommuner. De som känner till det säger att det är som
att hamna i en fälla: Vi blir fångar i vetofällan. Börjar
man med förstudier, som 5-10 kommuner skall göra i
år, är man till 10-20 % fast i fällan. Går man nästa
steg till två kommuner, där det handlar om platsstudi-
er, är det 50 % risk. När man har kommit till detalj-
studier är det 96-100 % risk att man hamnar i fällan.
Det konstiga är att man nu har talat om och gett
direktiv från regeringen att man skall se över den här
processen, när man redan är inne i den. Skall man
köra filmen baklänges? Sent vaknar syndaren! Männi-
skor känner sig snärjda i förtid. Detta är taktik.
Det jag har skrivit här handlar väldigt mycket om
kritik. Det är kritik mot myndigheterna, och kanske
kritik mot oss att vi inte tar vårt ansvar. Vi skall kan-
ske ta tillbaka litet grand av det delegerade ansvaret
eller skärpa kärntekniklagen och strålskyddslagen. Jag
tycker att riksdag och regering har ett större ansvar.
Vi skall åtminstone ge tydliga regler och tydliga
klartecken för vad myndigheterna skall göra.
Därför är jag väldigt förvånad att man inte har på-
pekat att SKI har gjort något fel när man inte åtalat
OKG. Det var inte första gången. Det har hänt liknan-
de olyckor tidigare. Det hände t.ex. den 24 juli 1987,
ett år efter Tjernobyl. Då experimenterade man natte-
tid och hade inte snabbstoppet på. Det var precis
samma sak som orsakade Tjernobylolyckan.
Min fråga till socialdemokraterna är: Vad tänker
ni göra för att skärpa bestämmelserna? Jag vill inte bli
lurad, och jag vill inte lura mina barn och barnbarn.
Det är för allvarligt. Jag yrkar bifall till reservationer-
na 2, 3 och 5.