Herr talman! Varje år väcks under allmänna
motionstiden en rad motioner som behandlar
enskilda hälsoproblem. Så har skett också i år, och
jag har själv väckt några sådana motioner, som jag
tycker bär den bredare rubriken Insatser för det
glömda Sverige. Det handlar om små
patientgrupper vars hälsoproblem hälso- och
sjukvården vet ganska litet om, grupper som är så
små att ingen egentligen känner något stort intresse
för dem.
De motioner jag har här handlar bl.a. om hjälp till
människor med spelberoende. Det kan röra sig om
10 000--50 000 människor om året som blir
beroende av spel på samma sätt som man blir
beroende av narkotika och alkohol. Det handlar
om människor som har varit anslutna till sekter, och
som när de inte vill vara med i sekten längre
drabbas av svåra psykiska problem. Det gäller
kvinnor som har varit utsatta för könsstympning.
Det här är ohälsoproblem vars omfattning vi inte
känner och som svensk hälso- och sjukvård i gemen
inte riktigt kan hantera. Det är därför jag har
motionerat om kartläggning, forskning om
behandlingsprinciper, inhämtande av kunskap från
andra länder där man kan mer och inrättande av
enheter där man skulle kunna specialisera sig på
dessa små patientgrupper och få fram sätt att
förebygga problemen.
Utskottet avslår i år, liksom alla de tidigare år jag
nu överblickar, motionerna med motiveringen att
ansvaret för vård- och behandlingsinsatser för dessa
patientgrupper ligger på sjukvårdshuvudmännen
och att det finns myndigheter som har
tillsynsansvaret.
Det är bara det att det år efter år visar sig att
myndigheter och landsting inte är så väldigt
intresserade av dessa grupper och av att ta sig an
frågorna. Socialstyrelsen har gjort en del när det
gäller könsstympning. Isa Halvarsson skall i sitt
anförande komma in på det faktum att det går att
göra betydligt mer. Det har inte hänt särskilt
mycket beträffande de andra problemen. Vi hörde
nyss om behoven av ökade insatser för
epileptikerna.
Det är klart att riksdagen formellt sett inte skall
lägga sig i frågor som delegerats till landstingen.
Men det finns hälsoproblem som inte
uppmärksammats tillräckligt av landstingen. Jag
tycker att det finns anledning för oss i riksdagen att
fundera över hur vi kan överföra de signaler vi får
och sätter oss in i till sjukvårdshuvudmännen. Det
gäller verkliga problem som bör tas på allvar.
Jag har inte någon lösning på det i dag. Det finns
ett samverkansorgan som just har att ta upp frågan
om hur man skall sätta in resurser för människor
med sällsynta hälsoproblem. Det fungerar
uppenbarligen inte fullt ut. Det har varit lättare på
den kirurgiska sidan av sjukvården; kirurgi är
liksom mer spektakulärt än spelberoende och
psykiska problem som uppstått till följd av att man
har varit med i en sekt osv.
Nästa steg för mig som riksdagsledamot blir att
under nästa motionstid försöka formulera förslag
till hur man skall kunna överbrygga glappet mellan
vad vi i riksdagen vill åstadkomma och det som
landstingen är ansvariga för. Det gäller väldigt
många små grupper som inryms under det paraply
som vi i Folkpartiet liberalerna kallar för det
glömda Sverige.
Jag vill yrka bifall till hemställan i socialutskottets
betänkande nr 7 och avslag på reservationerna.