Herr talman! Jag har väldigt stor respekt för Bo
Nilssons engagemang. Vi skall vara medvetna om
att Bo Nilsson själv gör utomordentligt stora
insatser inom det här området i Svenska
epilepsiförbundet. Jag delar också uppfattningen
att personer med epilepsi är en svårt drabbad svag
grupp, som man under de senaste åren har fått allt
bättre möjligheter att hjälpa kirurgiskt men också
medicinskt och att dessa möjligheter bör tas till
vara.
Det är sant att vi har ansett, som Hans Karlsson har
sagt, att det bör ankomma på sjukvårdens
huvudmän att fördela resurser. Det bör inte hindra
oss från, om vi tycker att någonting går snett, att gå
in med ett nationellt engagemang och ett nationellt
påpekande. Men vi bör vara mycket återhållsamma
med sådana påpekanden.
Jag delar Bo Nilssons uppfattning att
handläggningen av detta ärende, senast inom
Socialstyrelsen, tog lång tid. Det yttrande som
skulle ha lagts fram i maj har kommit först i
oktober, om jag minns rätt, och nu väntar man på
vad remisserna kommer att säga om detta.
Mot den bakgrunden, när man har fått det fylliga
remissyttrandet från Svenska epilepsiförbundet och
yttranden från Läkarsällskapet, jag tror också från
Medicinska forskningsrådet, Landstingsförbundet
och Läkemedelsverket, bedömer socialutskottet att
man just nu bör avvakta vad Socialstyrelsen
kommer att säga, innan vi föreslår från
socialutskottet i riksdagen att gripa in i detta
ärende.
Just nu tycker jag att det inte är tid för detta. Det
är för tidigt att göra. Men det är mycket viktigt att
frågan bevakas och följs.