Herr talman! Jag pendlar i dag mellan ett möte om
etik som Statens medicinsk-etiska råd anordnar och
kammaren. Det är oerhört intressant att se hur stort
intresse det finns i samhället för de frågor som vi
diskuterar här i dag. På Sheraton här bredvid är
salen fullsatt, där är 200 människor.
Jag vill först beröra de frågor som Hans Karlsson
tog upp med anledning av i första hand reservation
1. Den reservationen handlar om utvärdering av
medicinsk metodik och de nationella målen för
hälso- och sjukvården.
Jag vill säga först att jag instämmer till alla delar i
allt vad Hans Karlsson här har anfört. Jag vill nog
hävda att det finns, åtminstone så långt tillbaka jag
kan minnas, en politisk enighet om att vi skall ha
solidariskt finansierad och solidariskt utnyttjad
vård. Detta innebär att vården skall finansieras
efter förmåga och utnyttjas efter behov. Det är
ingen som ifrågasätter detta. Jag har inte hört några
signaler om att detta skall ifrågasättas.
Problemet som Hans Karlsson pekar på, vilket är
mycket riktigt, är att vi inom vår sjukvård under
den senaste tiden har genomfört en rad reformer,
en rad förändringar. Jag tror inte att vi sedan 50-
talet, när vi antog Regionsjukvårdsutredningens
förslag, har genomfört så omfattande
organisatoriska förändringar som vi har gjort under
den senaste tiden.
Hans Karlsson har tagit upp befolkningsbaserad
budgetfördelning. Man vill öka patienternas
valfrihet och införa prestationsersättningar, det
man populärt kallar för köp-och-säljsystemet,
beställarnämnder. Det är oerhört omfattande
förändringar, och sådana förändringar medför
positiva förväntningar. Men förändringar i ett
sådant känsligt system som sjukvården medför
också risker för oönskade effekter.
Därför känner vi alla en oro för oönskade effekter
av dessa förändringar. Det är också bakgrunden till
att vi har så många motioner i dessa frågor.
Några av dem som sitter här i dag sitter också
tillsammans med mig i Prioriteringsutredningen.
Den har börjat sitt arbete med att skicka ut en
mycket omfattande enkät till myndigheter,
organisationer, föreningar och patientföreningar.
Av Samhällsmedicinska institutionen vid Huddinge
sjukhus har vi fått hjälp med en också mycket
omfattande enkät till sjukvårdens personal.
Signalerna i enkäten var mycket entydiga när det
gäller effekterna av dessa organisatoriska
förändringar. Jag vill påpeka att det inte bara
handlar om de förändringar som Hans Karlsson
hänvisade till, även om han inte nämnde dem, utan
också om en rad andra: ÄDEL-reformen,
chefsöverläkarreformen, vårdgarantin. Vi har
genomfört många förändringar inom sjukvården,
och de väcker alla förväntningar och oro.
Av enkäten framgår, vilket också bekräftas i olika
sammanhang, att de positiva effekterna är att vi
genom dessa förändringar skapat incitament för ett
effektivare resursutnyttjande och även för en större
mottaglighet för patientens önskemål.
Men det finns, precis som Hans Karlsson sade, risk
för negativa effekter. Svaga grupper kan bli
förlorare. Med svaga grupper menar vi alla dem
som har svårt att ge sina behov till känna, de som
saknar förutsättningar att utnyttja valfriheten, de
som ligger i sina sängar, har svårt att klä på sig och
måste ha hjälp för att få mat. De kan inte gå på
sammanträden och göra sina behov hörda.
En annan svag grupp är den för vilken
behandlingen medför ökade risker. Det gäller
allvarligt sjuka personer och de gamla. För samma
resultat måste sjukvården göra större insatser, och
personerna kan uppfattas som olönsamma
patienter. Vi skall inte kasta ut barnet med
badvattnet. Det är viktigt att vi beaktar dessa
problem. Det är också oerhört vikigt att vi ger
incitament för att dessa patienter inte skall
betraktas som olönsamma.
Vissa landsting har redan infört sådana incitament.
Vi måste följa upp detta och se om de varit
tillräckliga eller inte. Framför allt är det viktigt att
vi får instrument för kvalitetsuppföljning och
kvalitetssäkring, precis som Hans Karlsson sade.
Det finns ytterligare en sak, som Hans Karlsson
inte nämnde: ökade kostnader för administration
och informationssystem. Vi måste följa upp även
dessa effekter.
Sammanfattningsvis måste vi vara uppmärksamma
på de negativa effekter som dessa incitament ger.
Varje förändring i sjukvården medför risk för
oönskade effekter. Vi måste alltså bygga upp bättre
system för kvalitetssäkring och kvalitetsuppföljning
än vi har i dag.
Den andra frågan i reservation 1 handlar om att den
säkraste åtgärden vi kan vidta för att effektivisera
sjukvården utan att riskera kvalitetsförsämring är
att rensa ut ineffektiva metoder. I verkligheten är
det så att vi med nya styrsystem riskerar att den
tillämpade kliniska forskningen, vars syfte är att
utvärdera och jämföra effektiviteten hos olika
metoder, blir satt på undantag.
Med anledning av detta har jag varit i kontakt med
både Utbildningsdepartementet och
Socialdepartementet, och frågorna har också tagits
upp i HSU 2000. Mitt intryck är att man arbetar
med detta på ett mycket seriöst sätt. Jag anser
personligen inte att något tillkännagivande till
regeringen behövs. Regeringen har gjort vad den
har kunnat i denna fråga för närvarande. Vi bör
avvakta vad som händer.
Jag vill ta upp ytterligare en fråga som ingen nämnt
hittills, nämligen vård i livets slutskede. Vi har flera
motioner på det här området. Våra kunskaper om
hur de döende upplever sin situation har ökat
genom Kübler-Ross bok och andra publikationer.
Det ger större möjligheter att hjälpa de döende,
men vi har inte tagit dessa möjligheter helt till vara.
Det oroar mig mycket, och det är bra att
socialutskottet har tagit upp frågan med
Socialdepartementet vid flera tillfällen. Vi måste
även i fortsättningen pressa på i frågan.
Sverige har genom ett riksdagsbeslut 1989 anslutit
sig till EG-ländernas handlingsprogram mot cancer.
Inom ramen för detta program har EG-länderna
nyligen beslutat att göra gemensamma satsningar
på vård i livets slutskede. Vi bör bevaka att Sverige
får nytta och glädje av den utvecklingen.
Min taletid rinner som vanligt ut, men jag skulle
vilja ta upp det Berith Eriksson sade om tolkar. Om
jag hinner vill jag också säga något om den
alternativa medicinen.
Det här med tolkar är svårt. Flera av oss har ju
upplevt i verkligheten att någon, ofta en kvinna,
precis som Berith Eriksson säger, kommer till
sjukhuset och inte kan tala samma språk som
personalen. Det är en mycket svår avvägning: Skall
man tvinga på henne en tolk eller acceptera att hon
vill ha en viss tolk? Misstag begås. Ibland tror vi att
vi vet vad hon vill och att det inte är så farligt. Jag
tror att vi bör överlåta detta till sjukvårdens
personal och inte reglera det. Det vinner vi nog inte
så mycket på.
Jag har själv medverkat i utredningen som gjorde
det möjligt att få injicera alternativa preparat. Jag
var den ende experten i den parlamentariska
utredningen. Det finns utövare av alternativ
medicin som fungerar bra, och dem har vi alla
förtroende för. Problemet är att det också finns de
som inte är lika seriösa. Vi bör vara försiktiga när
vi öppnar slussarna, så att vi inte öppnar även de
slussar som leder till oönskade effekter.
Jag tror att regeringen behöver den tid som den tar
på sig för att lösa denna fråga på bästa sätt. Om vi
misslyckas får vi vad ingen av oss vill ha. Det ligger
många marknadskrafter och bara väntar på att få
etablera sig på marknaden och utnyttja sjuka
människors oro, ängslan och strävan efter ett hopp,
även om det är fåfängt sådant.