Herr talman! Jag har tillsammans med Gudrun
Norberg skrivit en motion om kvinnlig omskärelse
eller könsstympning, vilken har två yrkanden: krav
på återkommande information och på att det skall
finnas rutiner hos berörda institutioner vad gäller
kvinnlig könsstympning, och krav på svenska
internationella insatser mot kvinnlig
könsstympning. Jag är inte nöjd med utskottets
behandling av motionen.
Det finns ytterligare två motioner som behandlar
ämnet: en sjupartimotion med Margareta Viklund
som första namn och en motion av Barbro
Westerholm.
Enligt svensk lag är alla typer av kvinnlig
könsstympning förbjudna. Detta gäller allt från de
mest omfattande, där stora delar av könsorganen
skärs bort och slidöppningen sys ihop -- det kallas
infibulation --, till prickning av clitoris med ett vasst
eller spetsigt föremål. Även om flickan eller
kvinnan själv lämnar samtycke till omskärelsen är
det förbjudet.
Bruket av kvinnlig könsstympning strider mot FN:s
deklaration om de mänskliga rättigheterna som
Sverige skrivit under och som säger att ingen må
utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning.
Kvinnlig könsstympning utförs på unga flickor och
det strider mot FN:s barnkonvention. Enligt
konventionen har barnet rätt till ett fullvärdigt
människoliv. Barnet har egna rättigheter och
barnets rätt till integritet skall respekteras. En
grundprincip i barnkonventionen är att man skall se
till barnets bästa. I artikel 24 § 3 stadgas att
konventionsstaterna skall vidta alla effektiva och
lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella
sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Kvinnlig
könsstympning är enligt konventionens förarbeten
en sådan skadlig sedvänja.
Många invandrargrupper i Sverige kommer från
länder där kvinnlig könsstympning praktiseras. För
många invandrare är det viktigt att i asyl bevara
sina kulturella traditioner för att upprätthålla sin
känsla av identitet i det nya landet. Det finns alltså
stor risk att denna vana slår rot också här. Enligt
Socialstyrelsen kan upp till 4 000 barn och unga
flickor här i Sverige komma att utsättas för
stympning enligt kutym från deras ursprungsländer.
I den siffran har inte de asylsökande räknats med.
Kvinnlig könsstympning är redan ett problem i
England, Frankrike, Nederländerna, Australien
och USA. Det går inte att avfärda stympningen som
något slags barbarisk vana i Afrika.
Undersökningar och erfarenheter visar att man
fortsätter med denna tradition även i exil.
Frågor om kultur, rasism, etik och skuld väcks när
denna fråga tas upp till diskussion. Tystnaden är
därför utbredd, trots att 80--90 miljoner av världens
kvinnor är stympade med oerhörda hälsoproblem
som följd. Men det är viktigt att framhålla att det
är själva handlingen man fördömer och inte ett
folkslag, ett land eller en kultur.
Flera kvinnor har lämnat vittnesmål om sin egen
könsstympning, och många av dem arbetar aktivt
för att stödja flickor som är stympade eller för att
fånga upp flickor som skall åka hem på s.k.
semester för att stympas. Det berättas om
skolflickor som kan få sitta i timmar på toaletten
därför att stympningen förstört deras urinrör. De
får problem med menstruationsblod som stockas,
och när de blir vuxna blir barnafödandet en stor
påfrestning. Kvinnan förlorar också ofta sexuella
känslor.
I Sverige som i de flesta länder i Europa är
problemet med könsstympning relativt nytt. Det
finns därför en mycket stor okunskap bland
professionella som möter kvinnlig könsstympning.
Det är klart att den svenska sjukvårdsutbildningen
är inriktad på svenska förhållanden. Kvinnlig
könsstympning har aldrig varit något problem och
har därför inte behandlats. En standardbok från
1987 i utbildningen i obstetrik och gynekologi har
inte ens orden infibulation eller omskärelse i index.
Afrikanska läkare berättar att de mött svenska
läkare som frågat: ''Varför har ni så många
amputationer av kvinnliga genitalier? Vilken sorts
cancer har dessa kvinnor?''
Utskottet hänvisar till att Socialstyrelsen givit ut ett
meddelandeblad med information om dessa frågor
till berörda inom hälso- och sjukvården och till
socialtjänsten. Det är naturligtvis bra, och det
beskriver vi också i vår motion. Men
meddelandeblad i all ära -- det räcker inte. Det
krävs mer aktivt målmedvetet arbete.
Även om jag vet att Ylva Sörman på Socialstyrelsen
gör ett mycket gott arbete krävs det också en
kraftigt uttalad vilja från politiskt håll att komma
till rätta med dessa övergrepp -- det får vi nog lov
att kalla dem.
Det är viktigt att det skapas rutiner för att de
asylsökande på förläggningarna skall få en
ordentlig information om att svensk lagstiftning ser
mycket allvarligt på dessa ingrepp och förbjuder
alla typer av kvinnlig könsstympning.
Man måste också skapa rutiner på barna- och
mödravårdscentraler, skolhälsovård,
kvinnokliniker och förlossningsavdelningar så att
man där blir vaksam och nogsamt informerar och
kontrollerar så att inte könsstympning utförs i vårt
land.
Det är inte heller acceptabelt att man i vårt land
tillmötesgår krav på ihopsyning efter förlossningar.
I stället skall man återställa så att det blir så normalt
som möjligt och ge kvinnan och mannen medicinsk
och psykosexuell rådgivning.
Man måste ta hjälp av olika organisationer, t.ex.
Invandrarkvinnorna. De har en stor kunskap och
medicinsk expertis när det gäller kvinnlig
könsstympning. Det finns en stor mogenhet hos
dem i de här frågorna och en vilja att ta tag i dem.
Det räcker inte med den här typen av
informationsblad. Det kan väl inte heller utskottet
mena.
Sverige måste dessutom med kraft verka
internationellt för att bryta denna sedvänja som
skördat och skördar många barns och kvinnors liv
och förstör deras hälsa under resten av livet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till de tre motionerna
som behandlar detta ämne, U224 yrkande 1 och 2,
So217 yrkande 1 och So477 yrkande 1.