Fru talman! I det betänkande KrU2 som vi nu
skall debattera behandlar kulturutskottet ett antal
förslag till ändringar i lotterilagen.
Våren 1994 antog riksdagen en ny lotterilag, som
ersatte 1982 års lotterilag. I december 1995, när den
nya lagen ännu inte varit i kraft ens i ett helt år, skrev
tillsynsmyndigheten Lotteriinspektionen till regering-
en och påtalade behovet av en översyn av lagen.
Översynen av vissa bestämmelser redovisades i mars i
år och ligger till grund för förslagen i den nu aktuella
propositionen. Samtidigt aviserar regeringen att man
har för avsikt att tillkalla en särskild utredare för att
göra en övergripande översyn av lagen. Den tekniska
utvecklingen, liksom uppfinningsrikedomen inom
spelbranschen, medför enligt regeringen, framför allt
ur skydds- och konkurrenssynpunkt, att lagen bör vara
utformad på ett sådant sätt att den inte kan kringgås.
Man anser att en större analys av hela lagens kon-
struktion är befogad. Vi talar här om en lag som ännu
inte har fungerat i två år och som alltså nu genom
detta riksdagsbeslut får en mindre ansiktslyftning.
Enligt min uppfattning finns det bara en slutsats
som man kan dra av den hantering vi nu är inne i.
Inom detta område, liksom inom andra områden som
befinner sig under en så snabb teknisk utveckling,
borde lagstiftningen inskränkas till att ge underlag för
att beivra direkt bedrägliga beteenden från spelare
eller lottköpare och från lotteriarrangörer. Denna
uppgift måste anses ha högre prioritet än att detaljreg-
lera olika spelformer.
Det är mot den här bakgrunden man skall se de
fem hemställanspunkter som de moderata motionerna
innehåller och som har lett fram till våra tre reserva-
tioner. Jag avser att uppehålla mig vid två av dessa
och överlåter åt min Skånekollega Sten Andersson i
Malmö att som en något större kännare av spel- och
dobbelverksamhet utveckla tankarna kring den tredje
reservationen.
Fru talman! Först vill jag bara i korthet poängtera
att utskottets skrivning med anledning av våra motio-
ner om de s.k. lottförsäljningsautomaterna av oss
moderater i utskottet tolkats så att utskottet har för-
ståelse för de mycket små föreningarnas behov av att
ha en enkel och lättadministrerad lotteriform som en
stadig intäktskälla. Att den tekniska utvecklingen gör
det möjligt att med hjälp av en slumptalsgenerator
trycka en lottsedel i samband med att lottköparen
stoppar in sina enkronor i automaten måste snarast
anses utgöra ett större skydd för såväl lotteriarrangör
som lottköpare, än att man trycker lotterna i förväg,
blandar dem och stoppar ner dem i lottförsäljningsau-
tomaten. Utskottets uttalande om att man utgår från
att den förutskickade översynen kommer att vara
slutförd före utgången av den övergångstid som gäller
ställer vi oss helt bakom. Det är den positiva grundto-
nen i detta avsnitt av betänkandet som gjort att vi inte
reserverat oss på denna punkt.
I reservation 1 föreslår vi att det nu borde vara
dags att slopa vinstandelstaket för egentliga lotterier.
Lagförslaget föreskriver att lotteriarrangören måste
behålla 50 % av insatserna. Det är dessutom en för-
sämring med 5 procentenheter, sett med lottköparnas
ögon, i förhållande till nuvarande lag. Majoriteten
hävdar att konkurrensen har hårdnat och att flera
folkrörelselotterier haft problem att uppnå förväntat
resultat - för arrangören. Lösningen skulle alltså,
enligt majoriteten, vara att man försämrar vinstvillko-
ren. Borde det inte vara precis tvärtom? Den lotteriar-
rangör som kan hänvisa till att den större andelen av
lottköparnas pengar går tillbaka i form av vinster
borde väl ha lättare att uppnå sitt förväntade ekono-
miska resultat än den som anger att man kommer att
behålla varannan satsad krona. Restriktionerna är
ändå avsevärda. Den som vill sätta sig in i detaljerna
hänvisas till betänkandet, s. 33 och 34, där de fyra
lagparagrafer finns som innehåller de villkor som
måste vara uppfyllda för att man skall få tillstånd att
anordna ett egentligt lotteri.
Den konkurrensbegränsande effekten anser vi att
regeringen uppnått med råge, genom att inte utnyttja
riksdagens bemyndigande från våren 1994 att sälja
statens aktier i AB Tipstjänst till det svenska före-
ningslivet. Den nya riksdagsmajoriteten valde i stället
att slå ihop Tipstjänst och Penninglotteriet. I motio-
nen 1996/97:Kr519 föreslår Bo Lundgren och Karl-
Gösta Svenson att bemyndigandet från 1994 skall
fullföljas. Riksdagen får alltså möjlighet att återigen
ta ställning till detta förslag längre fram under året.
Fru talman! Reservation 2 om vissa automatspel
överlåter jag, som jag tidigare sagt, till Sten Anders-
son att utveckla.
Jag övergår i stället till reservation 6 om inväxling
av värdebevis mot kontanter. Det är den reservation
jag yrkar bifall till, som en markering av att regering-
en här nått en detaljeringsnivå på lagstiftningen som
är olämplig, av många olika skäl.
Den inskränkning i spelarens valfrihet som det
skulle innebära att spelvinsten i form av ett värdebe-
vis, typ presentkort, bara får växlas in mot kontanter
upp till högst 100 kr minskar spelets attraktionskraft,
jämfört t.ex. med det roulettspel som ofta kan tänkas
förekomma i samma lokaler utan dessa restriktioner.
Det minskar i sin tur det överskott på värdeauto-
matspelet som var avsett att komma föreningslivets
barn- och ungdomsverksamhet till godo. Härtill
kommer dels att lagbestämmelsen medför ökad ad-
ministration och därmed ökade omkostnader, dels att
den är svår att kontrollera och inte överensstämmer
med de flesta spelares normala rättsuppfattning. Det
handlar i praktiken om att den som spelar på en s.k.
värdeautomat inte själv skall kunna avgöra hur stor
del av sin eventuella vinst han eller hon skall förbruka
på den restaurang eller det hotell där automaten finns.
Det finns i dag bara ett tillstånd att bedriva spel på
värdeautomater. Det tillståndet har Tipstjänst, för en
apparat som kallas för Jack Vegas. Man har i dag 280
automater utsatta på 88 restauranger. Tillståndet gäl-
ler till mitten av år 2000. Spelet är kringgärdat av
särskilda villkor. Antalet automater per spelplats är
begränsat. Spel får bara förekomma i lokaler med
utskänkningstillstånd. Lägsta ålder för spel är 18 år.
Värdet av vinsterna skall motsvara minst 85 % av
insatsernas värde. Här finns det minsann inte någon
50-procentsbegränsning. Högsta insats är 5 kr och
högsta vinst är 1 000 kr.
Dessa regler anses inte tillräckliga, utan nu vill re-
geringen dessutom reglera vinstutdelningen. Man
hänvisar till att värdeautomaten annars av spelaren
skulle kunna uppfattas som en penningautomat, vilket
aldrig varit lagstiftarens mening. Värdeautomatspela-
ren, som alltså maximalt kan vinna 200 gånger insat-
sen, kan vid maximal tursamhet efter avslutat spel stå
med ett presentkort värt 1 000 kr i handen. Självfallet
kan det användas till att betala notan på restaurangen,
den egna och kanske någon annans, men skulle den
spelande vilja använda en del av sin vinst för att beta-
la taxiresan hem, kan detta bara ske om resan kostar
under 100 kr. Är inte notan stor nog att täckas av
vinsten uppstår säkert lockelsen att konsumera mel-
lanskillnaden, eller att på ett mer eller mindre heder-
ligt sätt få kompensation för den.
Fru talman! Den detaljreglering som föreslås gag-
nar ingen. Jag yrkar därför bifall till den moderata
reservationen nr 6.