Fru talman! När jag anmälde mig till debatten fick
jag frågan vad jag ville kalla mitt ämne eller ge det
för rubrik. Då sade jag "Barns och ungdomars möj-
ligheter" och lade till "brist på möjligheter", för det är
många som far illa. Jämlikhet råder inte i särskilt hög
grad för barn och ungdomar. Det är inte deras fel utan
vårt.
Många här har talat om fattigdom. Vi har också
funktionshindrade barn, barn till sjuka föräldrar,
flyktingbarn, misshandlade barn, gömda barn, och vi
börjar t.o.m. få gatubarn.
I somras och i höstas överöstes vi med reklam och
artiklar i alla medier om premiepension. Jag tyckte
till slut att det var väldigt tröttsamt med denna se-om-
ditt-eget-hus- och skyll-dig-själv-mentalitet. Så kom
regnet, och jag tänkte: Håller solidariteten och välfär-
den på att regna bort också?
Nu har den debatten svalnat av, och nu talas det
mycket om fattigdomen. Det är bra, och den debatten
måste hållas, men det räcker inte med debatt. Jag har
flera gånger propagerat för att jag skulle vilja att det
fanns i radio och TV någonting som heter Barneko,
Barnkvart eller t.ex. Ungdomsklubben i stället för att
varje dag ha Ekonomiekot, Ekonomiska kvarten,
Ekonomiska klubben osv.
Ingrid Burman har talat mycket om föräldraför-
säkringspropositionen, om utredningen om famil-
jestöd osv. så jag går över det och talar om lite andra
saker, som jag tycker också krävs. Det ska vara
mycket mer än de familjeekonomiska stöden, en
mobilisering, skulle jag vilja säga, från alla håll - om
nu en miljöpartist får använda ordet mobilisering.
Generell välfärd är inte bara t.ex. 100 kr i plånboken,
utan det är många andra saker som är oerhört viktiga
och som hör till generell välfärd. Jag skulle väldigt
gärna vilja att statsrådet Thalén lyssnade, för jag vill
veta vad statsrådet tycker om just det som jag tänker
säga nu.
Det finns saker som måste finnas, ska finnas. Det
är skolmåltider, bibliotek, simskola, hjälp till att ut-
öva idrott även om inte pappa och mamma skulle ha
råd att betala skridskor och annat man behöver, gratis
sjukvård, gratis tandvård, kommunala musikskolan.
Om det nu är avgifter på dessa ska de åtminstone vara
små. Det ska inte hänga på om föräldrarna har råd.
Man ska kunna känna sig som en medborgare. Det
här kostar naturligtvis pengar för staten, kommunen
och landstinget, men det är oerhört viktigt.
En del sådana här medborgarsaker har vi faktiskt
kvar. Det är svenska flaggskepp, skulle jag vilja säga.
Det finns fortfarande kommunal musikskola kvar. Vi
har sett resultatet av det har funnits. Vi har en oerhört
fin musikkultur här i Sverige, musikindustri, brukar
man säga. Vi har tandvården för barn och ungdomar.
Man får absolut inte skära ned på detta. Vi har barna-
vårdscentralerna, mödravårdscentralerna.
Beträffande barnavårdscentralerna ska jag berätta
en sak. Jag sitter med i kommittén mot barnmisshan-
del. Man har upptäckt att med tiden minskar kunska-
perna om barn och barns och ungdomars utveckling i
stället för tvärtom. På 90-talet har kunskaperna mins-
kat. Det beror bl.a. på att man har skurit ned på t.ex.
utbildning på barnavårdscentralerna. Jag hade någon
föreställning som att vi lär oss mer och mer och får
mer och mer kunskaper, och så är det precis tvärtom.
Straffen blir ofta lägre för barnmisshandel, om det
ens går till åtal därför att kunskaperna om barn och
barns utveckling är för dåliga. Utredningarna blir inte
bra, och då kan det t.o.m. gå så illa att det inte ens blir
något åtal. Så här ligger barn och ungdomar också i
lä.
Fru talman! Orsaken till att jag gick med på att stå
på listan till riksdagen var att jag såg utsikten att få
vara med och prioritera på ett tidigare stadium. Det
var med anledning av att jag arbetade med barn, ung-
domar och föräldrar som jag ägnade mig åt politiken i
kommun och på landstinget. Det fanns alltid för lite
pengar, och ofta valdes satsningar för barn och ung-
domar bort till förmån för annat. Tänkt att få vara
med när man gör den första prioriteringen! tänkte jag.
Och så upptäckte jag att det är precis likadant här.
Det har talats mycket ekonomi hittills i kammaren
i dag. Den ekonomin är småpotatis mot vad det
egentligen borde var. Vi borde från alla håll satsa
mycket mer, inte bara ekonomiskt stöd till familjer
utan på skola, på våra svenska flaggskepp som jag
nämnde, på bostäder, ett helt samhälle där alla ska
kunna känna sig som medborgare.
Jag tittade på TV i går en stund och fick veta att
svenska ordförandeskapet kostar nästan en miljard.
Vi är det ordförandeland som satsat mest. Statsrådet
Lindh fick en fråga om detta och svarade så här: På
sikt är det här en bra affär.
När ska vi säga att all satsning på barn och ung-
domar är en bra affär? Det finns faktiskt rapporter
och uträkningar som visar att det faktiskt vore en bra
affär, också ekonomiskt. En elev som riskerar utslag-
ning kostar samhället i genomsnitt en miljon kronor
extra, och pengarna bara accelererar ju mer utslagen
man blir.
Jag skulle vilja ha svar av statsrådet Thalén bl.a.
på frågan om den stora medborgarsatsningen och på
hur bra affär det är att satsa framåt. Om nu statsrådet
inte kan vara med på mötet den 24 januari, ta då med
detta med barnen till ordförandeskapet, för det är vår
allra viktigaste fråga.