Fru talman! I förra veckan besökte jag och ett an-
tal ledamöter från socialutskottet ett slumområde i
Calcutta i Indien. Bl.a. besökte vi en samlingspunkt
för barn där de några dagar i veckan fick äta sig mätta
men även få en del undervisning och lite fritidsakti-
viteter. Det är en frivillig organisation som heter
CRY som har det här projektet. Att se och prata med
dessa barn ger anledning till stor eftertanke. Det är
barn som är utsatta för väldigt mycket och vilkas
framtidsutsikter inte är särskilt ljusa. Det är barn som
har fått en viss chans att överleva och en viss chans
att få lite utbildning. När jag stod där och såg och
lyssnade till dessa barn, kom tanken att bland dessa
barn finns kanske någon som med rätt förutsättningar
skulle kunna uträtta storverk, kanske t.o.m. en bli-
vande nobelpristagare.
Det är just detta som jag tycker att barnpolitiken
skall handla om, att man ska ta hand om alla barn, se
dem som de människor de är och ge dem rätten till att
utvecklas efter den förmåga de har. Att barnen är vår
framtid är ett ganska vanligt uttryck, kanske litet
slitet. Men om vi inte ger barnen den rätt och det
skydd som FN-konventionen om barnens rättigheter
innebär, så blir framtiden mindre ljus.
I barnkonventionens artikel 3 skriver man att bar-
nens bästa ska komma i främsta rummet vid alla
åtgärder som gäller barn.
Principen bygger på två grundläggande tankar: att
barn har fullt och lika människovärde och alltså inte
är mindre värda än vuxna och att barn är sårbara och
behöver särskilt stöd och skydd för att kunna åtnjuta
sitt fulla människovärde.
Folkpartiet anser att barnkonventionen ska ge-
nomsyra allt arbete som direkt eller indirekt berör
barn, såväl på det nationella som på det internatio-
nella planet.
Av detta följer att alla barn ska ha rätt till en god
tillsyn och omsorg samt utbildning anpassad efter det
enskilda barnets behov, förmåga och förutsättningar.
Föräldrarnas ansvar för sina barn utgör här grunden
för att klara uppgiften, men föräldrar kan behöva råd,
hjälp och stöd. Vi anser därför att föräldrautbildning
bör erbjudas inte bara föräldrar till de minsta barnen
utan också till föräldrar med barn långt upp i tonåren.
Vi ser också mödra- och barnhälsovården och skol-
hälsovården som viktiga stöd för föräldrarna. Och
neddragningar som har skett på dessa områden måste
stoppas. I stället måste resurser tillföras.
Fru talman! Barn i Sverige har det utomordentligt
bra i jämförelse med de allra flesta barn i t.ex. Indien,
där en femtedel av alla barn i världen föds. Vi har ett
stort ansvar även för barnen i Indien och i övriga
utvecklingsländer. De barnen är också värdefulla för
världen och måste få möjligheter till allt detta som vi
i Sverige kan erbjuda våra barn.
Men det finns barn i Sverige som far illa på olika
sätt. Under de senaste tio åren har antalet fall av
barnmisshandel ökat. Över 5 000 fall polisanmäldes
1999. Barnens egna samtal till föreningen BRIS tele-
fonjour har fördubblats sedan 1993, detta trots att det
i svensk lagstiftning 1979 infördes förbud för föräld-
rar att aga sina barn. Familjer där våld förekommer
kan se olika ut, men nästan alltid förekommer miss-
bruk, psykisk sjukdom eller ekonomisk stress.
Mörkertalet när det gäller barnmisshandel är väl-
digt stort. Många dödsfall som i officiell statistik
betecknas som olyckor är i själva verket dödsmiss-
handel. I England och USA finns undersökningar som
visar att 50 % respektive 86 % av dödsmisshandeln
rapporteras som olyckor. Trots den stora ökningen av
antalet anmälda fall bedrivs i Sverige praktiskt taget
ingen forskning om barnmisshandel. Därför vill jag
fråga statsrådet Ingela Thalén om hon är beredd att
vidta åtgärder för att forskningen ska kunna öka på
detta område.
I socialtjänstlagen uppmanas var och en att an-
mäla om ett barn misshandlas i hemmet eller utsätts
för annan behandling som medför fara för hälsa eller
utveckling. För alla som arbetar med barn och ung-
domar gäller en skyldighet att anmäla till social-
nämnden om de får kännedom om något som kan
innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett
barns skydd. Rapporter visar dock att personal inom
skola och barnomsorg i otillräcklig utsträckning an-
mäler sina misstankar om att barnen far illa. Man
försöker i stället själva lösa problemen och väntar i
det längsta med att varsko socialtjänsten om sina
misstankar. Detta beror på bristande kunskaper om
anmälningsskyldighetens innebörd, och det beror
också på oro för att föräldrarna ska ta illa upp och att
föräldrarna då byter skola eller daghem.
Barnmisshandel hör till de allvarligaste problemen
i samhället. Det är därför angeläget att öka forsk-
ningsinsatserna, göra en samlad analys och gemen-
samma insatser för att hjälpa utsatta barn. Det är
också nödvändigt att alla som arbetar med och kom-
mer i kontakt med barn får goda kunskaper såväl om
hur man upptäcker att ett barn far illa som om anmäl-
ningsskyldigheten. Detta måste ingå i såväl grundut-
bildning som fortbildning.
Men det är inte bara den fysiska misshandeln som
innebär ett hot för barns utveckling och framtid.
Osynlig traumatisk stress kan leda till ohälsa hos
barn, vilken är svår att upptäcka på ett tidigt stadium.
Det gäller inte minst flyktingbarn som innan de kom
till Sverige upplevt krig och oro. De kan själva ha
utsatts för våld eller bevittnat våld mot egna familje-
medlemmar eller främlingar. De kan också ha förlorat
en förälder genom död, försvinnande eller känslo-
mässig otillgänglighet, t.ex. en deprimerad mamma
som avskärmar sig från omvärlden. Många av dessa
barn får inte den hjälp de skulle behöva vid ankoms-
ten till Sverige. Att ge barn med flyktingbakgrund ett
värdigt och humant mottagande är en skyldighet och
ett stort ansvar för vårt land. Därför bör man utveckla
program för generella och specifika hälsofrämjande
åtgärder där primärvård, psykiatri och kommun sam-
verkar i mottagandet av nyanlända barn. På några
platser i landet har sådana program utvecklats, t.ex. i
Värmland och i Umeå. Dessa erfarenheter måste
tillvaratas och spridas till andra delar av landet.
Fru talman! Den 24 januari ska vi här i kammaren
diskutera och besluta i frågor som berör barn med
anledning av regeringens barnskrivelse. Det är bra att
vi i Sverige uppmärksammar barnen och deras situa-
tion. Vi har ett ansvar för varje enskilt barn i Sverige,
men vi får inte heller glömma att vi också måste ha
ett ansvar för alla barn i världen. Barnen är allas vår
framtid, och vi måste ge dem chansen att växa inte
bara på längden utan även vad gäller utveckling. Det
är kanske så att något barn ute i världen, t.ex. i Cal-
cuttas slumområde, är just det barn som ska ge oss
kunskaper på ett område som är viktigt för alla män-
niskor.
Alla barn har fullt och lika människovärde, och
alla barn borde få chans att utveckla sina möjligheter.