Fru talman! Ledamöter! Ärade åhörare! Jag tänkte
i dag i den här debatten om barns möjligheter ta upp
tre områden: fattigdomsfällan, som särskilt drabbar
barn, barn som har det svårt på grund av våld och
statens syn på barns och ungdomars rättigheter i jäm-
förelse med vuxna. Det är det som våra ungdomar i
Centerpartiet kallar för "ungdomsfrid" i sin just nu
pågående rättighetskampanj.
Anledningen till att jag har valt att ta upp de här
områdena är att barn och ungdomar också har rätt till
självbestämmande, livskvalitet och trygghet. Jag
tycker att den politik som förs nu av Socialdemokra-
terna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har misslyckats
på de här tre områdena när det gäller barn.
Barn är vår framtid. Barn är sårbara, och barn be-
höver skydd av oss vuxna. Varje barn förtjänar en
uppväxt som är lugn, trygg och glad och som efter
vars och ens förutsättningar ger en bra start på livet
och en god plattform inför vuxenlivet. Det tror jag att
alla i den här kammaren kan ställa upp på. Men sedan
handlar det om hur man ska förverkliga det här och se
varje barn i dess egen, alldeles unika situation.
Det har tidigare talats om den undersökning som
visar att 150 000 barn i Sverige lever i fattigdom. I de
allra flesta fall är det fråga om familjer som har fast-
nat i fattigdomsfällan och inte kommer ut. I och för
sig kan jag inte förstå att det här betraktas som en
nyhet, men det är klart att det är bra att deras situation
lyfts fram. De själva talar väldigt sällan i egen sak.
De har fullt upp med att försöka klara sig. Mat, klä-
der, läkarvård, utbildning - allt måste nagelfaras så
att inga kronor försvinner i onödan. Barnen kan inte
önska sig något extra, och föräldrarna kan inte ge sina
barn någon liten extra present ibland. Fattigdomen
påverkar abortstatistiken, våldet, hälsan, mobbningen
och utbildningen. Det visar undersökning efter under-
sökning.
Det är väldigt viktigt för barn att ha tillgång till
sina föräldrar i början av livet för att få en god start.
Sverige är ju fantastiskt på det viset att här finns en
möjlighet för föräldrar att tillbringa den första tiden
med småbarnen. Men det måste också vara möjligt att
utnyttja det här. Den lägsta ersättningsnivå i föräldra-
försäkringen ger en ersättning på 60 kr om dagen,
1 800 kr i månaden. Det handlar om unga föräldrar,
arbetslösa, studerande eller de som inte har hunnit
kvala in i trygghetssystemen. Allt är utformat efter
normen man, vuxen, heltid, industriarbetare. Där sätts
normen för hur de här systemen ska se ut. Det är inte
roligt för unga familjer att börja sitt familjeliv med
tvånget att be sociala myndigheter om hjälp.
Jag kan konstatera att under den här mandatperio-
den har det i vårproposition och budgetförslag varit
möjligt att vid fem olika tillfällen förändra situationen
för just den här gruppen. Socialdemokraterna, Väns-
terpartiet och Miljöpartiet har valt att inte göra detta.
Det föreligger nu en proposition där motionstiden
utgår den 31 januari som handlar om föräldraförsäk-
ringen. Den ger större flexibilitet i de regler som
gäller och försöker öka jämställdheten. Det är jät-
tebra. Men vad hjälper det de här familjerna att de får
dela upp ersättningen i åttondelar? 60 kr delat med
åtta är inte ens en glass till barnen. Jag tycker att det
är förskräckligt, särskilt i en tid av högkonjunktur när
vi har stora överskott i statsbudgeten, där hjulen går
och köpfesten pågår, att man lämnar denna grupp
utanför på det här viset.
I Centerpartiet har vi sagt att vi vill höja den
lägsta nivån från 60 kr till 200 kr om dagen för att
man ska komma över normen för socialbidrag. Den är
tänkt för tillfälliga ekonomiska stressituationer. Den
är inte tänkt för att man ska klara sig långsiktigt. Det
innebär att man inte fyller familjens behov med detta.
Barnkontot har berörts i debatten, och statsrådet
säger att barnkontot är en reform för de fattiga famil-
jerna. Det håller jag inte med om. Jag tycker faktiskt
att det är att luras. Den förstärker rätten till arbete och
den nödvändiga rätten att kunna få barnomsorg. Det
är bra för såväl samhället och familjen som för jäm-
ställdheten. Men samtidigt kan vi göra en jämförelse.
Jag som riksdagsledamot som har fyra barn, varav två
i barnomsorgen, kommer att tjäna mellan 1 800 och
2 000 kr på maxtaxereformen. Det är den nivå som
man ska ha för en hel månad för föräldrar och barn
för att överleva i föräldraförsäkringens lägsta nivå,
garantinivå. Jag tycker själv att det är hemskt.
Jag är väl medveten om att det är stora grupper
som har en väldig nytta av maxtaxereformen på det
viset - trots att man kunde få mer valfrihet och mer
pengar genom vårt förslag. Men maxtaxan lämnar
ändå de fattigaste familjerna åt sitt öde.
Jag ska säga något om bort mot barn. I boken Kim
Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Håkan Nes-
ser beskriver ett barn sin reaktion: "Man glömmer det
aldrig liksom. Hur det känns och så. Hur djävla rädd
man kan vara medan man ligger och väntar. Väntan
är nästan värre än själva stryket."
Jag ber om ursäkt för svordomen, fru talman.
Det är väldigt många barn i Sverige som drabbas
direkt eller indirekt av våld. Rädda Barnen gör ett
förtjänstfullt arbete genom att lyfta fram barns situa-
tion. Av Rädda Barnens rapport framgår att 85 000-
190 000 barn växer upp i familjer där misshandel före-
kommer och också, inom parentes, att denna bindning
mellan dålig ekonomi och en värre statistik när det
gäller våld mot barn finns.
Här finns det oändligt mycket att göra. Kunskapen
om hur varningstecken från barn ska bli sedda och
tolkade saknas hos många personalgrupper som ar-
betar med barn. Uppemot hälften av landets polisdist-
rikt rapporterar inte till sociala myndigheter ordentligt
när man har ingripit vid lägenhetsbråk, trots att det
finns en rapportplikt i socialtjänstlagen. Enligt under-
sökningar är det uppemot 45 % av dessa barn som
inte syns och som aldrig rapporteras.
Skolkuratorer som har sett barn som lever i dessa
situationer har inte den journalplikt som sjukvårds-
personal har, vilket skulle kunna hjälpa.
När det handlar om familjevåld och interimistis-
tiska beslut om besöksförbud är det på det sättet att en
mamma som byter låser i ytterdörren till bostaden
riskerar åtal för egenmäktigt förfarande. Handlägg-
ningstiderna i barnmisshandelsfall är uppemot ett
halvår. Det finns alltså oändligt mycket att göra på
detta område, och jag undrar: När ska man ta itu med
de fattiga familjerna? Och när ska man ta bort den,
som jag tycker, rena nonchalansen som finns i vissa
fall? Det borde vara självklart att alla sådana inci-
denter rapporteras, att man direkt inskrider och att
man för journaler. Det finns oändligt mycket att göra
på detta område. Och jag saknar handfast utrotning av
dessa problem.