Fru talman! Barn och ungdomar utgör ingen en-
hetlig grupp. De inte bara ser olika ut - de lever i
olika miljöer med olika möjligheter och förutsätt-
ningar. Så även om barn i allmänhet har det rätt bra
gäller det dessvärre inte alla barn.
Mitt inlägg i denna debatt syftar till att lyfta fram
de barn som lever i fattigdom - barn som inte får de
möjligheter och förutsättningar som borde ges till alla
barn. Jag och Vänsterpartiet menar att det är just
dessa barn som det nu är dags att lyfta fram.
Det har lagts fram en rad rapporter som redovisar
att mellan 4 och 8 % av barnen i Sverige i dag lever i
fattigdom. Att uppgifterna varierar så beror på att
man använder olika år som mätbas, men också på att
man definierar fattigdom på olika sätt. Ett mått är att
vart sjätte förskolebarn 1997 levde i familjer med
inkomster under socialbidragsnormen. Oavsett hur
man mäter handlar det faktiskt om ett förfärande stort
antal barn.
Många av dessa barn lever i familjer som helt el-
ler delvis uppbär försörjningsstöd via socialbidrag.
Det i sin tur innebär att de inte kommer att få del av
den satsning på barnfamiljerna som Socialdemokra-
terna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet var överens om
i budgetarbetet.
När barnbidraget höjs räknas socialbidraget ned.
Av barnbidragshöjningen blir det alltså en satsning på
alla barnfamiljer utom på dem som har det sämst
ställt. Så kan vi inte ha det. Naturligtvis måste också
de sämst ställda barnfamiljerna få del av barnbidrags-
höjningen.
Det motargument som hörs i debatten handlar ofta
om risken att fastna i socialbidragsberoende om det
går att få en rimlig försörjning inom ramen för soci-
albidraget. Man använder någon form av incitament-
stänkande.
Vad som sägs är att man har lättare att ta sig ut på
arbetsmarknaden eller till någon annan försörjning
om man tvingas leva fattigt och eländigt. Detta tycker
jag är ett mycket beklagligt argument, särskilt när det
är barnen som får betala priset. Det priset betalar de
på många olika sätt.
I ett kunskapsunderlag för Kommittén mot barn-
misshandel skriver Staffan Jansson så här om viktiga
bakgrundsfaktorer till bl.a. barnmisshandel: "Bland
bakgrundsfaktorerna framstår en svag familjeekono-
mi som den faktor, vilken har starkast samband med
barnmisshandel, sexuella övergrepp och mobbning.
Ju sämre familjeekonomi ju större är barnens utsatt-
het."
Att stärka barnfamiljernas ekonomi är alltså ett
bra sätt att också stödja de utsatta barnen. Då får man
inte undanta de sämst ställda. Min fråga till statsrådet
Ingela Thalén blir om hon är beredd att verka för att
även de sämst ställda barnfamiljerna - de som lever
helt eller delvis på socialbidrag - också får del av
barnbidragshöjningen. Ska de barnen kanske undan-
tas från satsningen på barnfamiljerna?
Risken för ett barn att tillhöra ett hushåll som le-
ver under socialbidragsnormen har nära nog tredubb-
lats under perioden 1991-1997. Trots att ekonomin i
samhället har förbättrats under de senaste åren fort-
sätter gruppen av barn som lever i familjer med svag
ekonomi att öka. De barn som i dag lever i fattigdom
har ofta ensamstående föräldrar. Deras disponibla
inkomst minskade under perioden 1993-1997 med
10 % och fortsätter enligt regeringens egna beräk-
ningar att minska. En annan stor grupp är barn till
invandrade föräldrar. Vi vet alltså ganska väl vilka
hushåll det handlar om. Vi vet också ganska väl att
deras fattigdom förstärks av nedskärningarna i den
generella välfärden. Medan vi politiker ibland talar
om incitament fortsätter dessa barn att leva så år efter
år. De lever ibland hela sin barndom i fattigdom, trots
att föräldrarna gör allt för att prioritera barnen och
hitta andra lösningar.
I rapporten Knapphetens boningar skriver Tor-
björn Hjort och Tapio Salonen om permanent otill-
räcklighet: "Pengarna räcker aldrig, en knapp ekono-
mi skapar oro kring räkningar, inköp av mat och
kläder m.m. Det föreligger en permanens i knapphe-
ten, det handlar inte om någon tillfällig svacka utan
om att år efter år leva under ekonomisk stress med
små eller inga förhoppningar om någon positiv för-
ändring."
I denna knapphetens permanens lever alltså en
stor andel av Sveriges barn. Vilka möjligheter har de?
Vi vet ganska väl vad vi måste göra för att förbättra
deras livssituation, och vi vet vilka hushåll det hand-
lar om. Först ska vi se till att även dessa barn får del
av barnbidragshöjningen, för där går på något sätt
skammens gräns. Men det handlar också om att höja
underhållsstödet och om att se över bostadsbidragen
för att stärka de sämst ställda barnfamiljernas ekono-
mi. Det handlar också om golv, nivåer och tak i de
generella försäkringssystemen, så att alla dessa barn
inte ska behöva framleva sin barndom i knapphetens
boningar.
Fru talman! Det finns också andra grupper av barn
som behöver lyftas fram. Det handlar om barn med
funktionshinder. Man kan konstatera att de inte alltid
får den jämlika behandling och det extra stöd de be-
höver för att inte bli diskriminerade i förhållande till
andra barn.
Det handlar om flyktingbarn, och särskilt om
mottagandet av ensamkommande asylsökande barn.
Mottagandet är bristfälligt. Det gäller också de barn
som finns på flyktingförläggningar och som i dag inte
alltid har samma rätt och möjlighet att delta i t.ex.
förskolans verksamhet som andra barn.
Det handlar också om att flickor måste synliggö-
ras och få samma villkor som pojkar. Även barn har
kön. Den könsmaktsordning som finns i vuxenvärl-
den drabbar också barn. Pojkarna beskrivs ofta som
norm och flickorna som avvikande eller annorlunda.
Det finns fortfarande uppenbara orättvisor. Det
mest använda exemplet är att pojkidrotter fortfarande
får mycket mer resurser än flickidrotter. Men det
finns också andra mönster som behöver synliggöras
och åtgärdas.
Vi måste börja arbeta med samma metoder när det
gäller barn och ungdomar som vi har använt bland
vuxna för att öka jämställdheten mellan flickor och
pojkar, dvs. arbeta med könsuppdelad statistik. Ibland
måste vi också använda lagstiftning, t.ex. när det
gäller sexuella trakasserier i skolan, precis som vi har
gjort i arbetslivet.
Fru talman! För att minska klyftorna och komma
till rätta med de ojämlika villkoren för olika grupper
av barn måste det till ekonomiska satsningar. Väns-
terpartiet menar att detta ska vara en prioriterad poli-
tisk fråga under det närmaste året. Sverige kan inte,
och ska inte, vara ett land som är bra för barn i all-
mänhet om man samtidigt lämnar hundratusentals
barn i knapphetens boningar.