Fru talman! Jag skall börja med den norska situa-
tionen. Vi kan inte bestämma vilka infrastrukturplaner
man skall ha i Norge. Lika litet skulle vi tycka om att
de kom hit och talade om för oss hur vi skulle priori-
tera.
Men det är inte så att vi har legat lågt eller att vi
inte har fört diskussionerna. Under hela den period
som jag har haft ansvar för de här frågorna i regering-
en har jag haft kontinuerliga kontakter med samtliga
de tre samfärdselministrar som har funnits i den nors-
ka regeringen och diskuterat de här frågorna. Men till
syvende och sist är det ju det norska Stortinget som
fattar beslut om det som händer på den norska sidan.
Visionen om Atlantbanan bygger naturligtvis på
att man skall nå ända ut till Västerhavet. Vi jobbar
väldigt påtagligt med att förbättra infrastrukturen på
vår sida. Men vi kan ju inte lägga våra pengar på
deras sida. Där har vi ju det gemensamma uppdraget
att var och en påverkar de kontakter vi har. Jag kan
försäkra att jag har lagt ned mycket krut på de här
sakerna i mina kontakter med samtliga ministrar. De
är nu inne på sin tredje minister under den period som
jag har varit kommunikationsminister.
Sedan har vi den andra delen om trafiken i Gävle-
borg. Det ligger naturligtvis väldigt mycket i att vi
skall vika av och ha snabbtåg även på Norra stamba-
nan och inte bara upp till Sundsvall och den vägen.
Men samtidigt måste man se hela kollektivtrafiken ur
ett helhetsperspektiv för att man skall få en effektiv
totallösning. Det är inte bara för mig att stå här och
bestämma att si och så skall det vara. Det är ett ge-
mensamt ansvar för länstrafikhuvudmännen och Rik-
strafiken att se till att det blir en bra lösning. Det
beror också på vilka prioriteringar samtliga regionala
företrädare gör.
Jag kan tycka saker, men till syvende och sist är
det här en fråga som vi måste lösa i samförstånd mel-
lan regionens företrädare och Rikstrafiken. Poängen
med den nya myndigheten - om riksdagen godkänner
det - är att vi skall få en sådan sammanhållen syn på
kollektivtrafiken.