Fru talman! Allt fler pratar om järnväg allt oftare. Jag själv är inget undantag. Järnvägen berör. Även om man inte bor vid en järnväg har man åsikter och tyckande i frågan. Men transportsystemet måste ses som en helhet, och även om vi i dag hanterar ett betänkande i just järnvägsfrågor handlar det till syvende och sist om ett övergripande synsätt.
Det är utan tvekan så att företagen har stor nytta av våra järnvägar, inte minst vår basindustri. Allt fler arbetspendlar allt längre. Alliansregeringens strävan att fler människor ska komma i arbete innebär också att fler söker sig till ett jobb längre från hemorten. Detta ökar valmöjligheterna för den enskilde men ökar också arbetskraftsutbudet för företagen. I denna situation innebär tågtrafik ett mer klimatsmart alternativ när fler människor väljer att röra sig över större yta.
Anledningen till att allt fler pratar om järnvägen är förstås att den har fått ökad betydelse i och med målsättningarna att få ned våra utsläpp av växthusgaser. Det innebär för många människor och företag ett mer klimatsmart alternativ att transportera sig själv eller sitt gods. Även Klimatberedningen pekar på järnvägens betydelse för att transportsektorn ska kunna minska sina utsläpp.
Men det är med satsningar på järnväg som med allt annat. Det hänger samman. Huruvida vi lyckas bryta utanförskapet och få människor i arbete spelar också roll för hur mycket resurser vi har att satsa på infrastrukturen. Järnvägen spelar en viktig roll för oss att få ned våra utsläpp, men det är inte den enda lösningen.
Ett av avsnitten i detta betänkande går under benämningen
Utvecklingsfrågor
. Detta handlar bland annat om att satsa mer på järnvägen. Oppositionen framför kritik för att det satsas för lite på järnväg, trots att deras egna investeringar till järnväg var lägre och vissa år betydligt lägre än investeringarna på väg. Nu verkar de ha bytt fot, men mycket lite tas upp om var dessa resurser ska tas ifrån. Jag antar att man antingen vill låna hejdlöst av Riksgälden eller ta pengar från vägarna.
För detta år, 2008, budgeterade regeringen att det totala anslaget för verksamhetsområdet Järnvägar ska uppgå till drygt 14,5 miljarder. Detta är en klar höjning jämfört med några år tidigare. Dels har höjningen kunnat finansieras genom att under 2007 göra en extra amortering av den samlade skulden avseende järnvägsprojekt och på så sätt frigöra drygt 300 miljoner, dels gjorde alliansregeringen dessutom en ambitionshöjning av anslaget som sådant - en större satsning helt enkelt. Vi
är
angelägna om att det satsas på järnväg, men vi är också angelägna om att det satsas på väg. Vi behöver nämligen både-och.
Sedan alliansregeringen tog över har det satsats mer på investeringar i järnväg än i väg. Fördelningen var den omvända under den tidigare regeringens sista år, även om de har svårt att kännas vid detta faktum.
Synsättet måste vara transportslagsövergripande. Järnvägen är en del av infrastrukturen. Vårt land ser olika ut, och vi kommer även i framtiden att behöva ett samspel mellan alla olika transportslag, såväl väg och järnväg som sjöfart och flyg. Vi behöver både-och. Det verkar vara svårt att se att alla trafikslagen behövs, att det vissa år kan vara läge för mer vägsatsningar och andra år läge för mer järnvägssatsningar, att olika lösningar behövs i olika delar av landet.
Ett annat av avsnitten i detta betänkande hanterar frågor om trafikeringsrätt och ökad konkurrens. Många motionärer lyfter upp frågan om att ta bort den nuvarande monopolsituationen.
Detta är ett pågående arbete i hela EU, där vi i Sverige ligger före. Alliansregeringen tillsatte en utredare som ser över hur vi på bästa sätt kan få fri konkurrens inom detta område.
Det går förstås inte att säga annat än att detta är en grannlaga uppgift. Antalet spår är kraftigt begränsat, och antalet tider för avgång och ankomst likaså.
Idén att konkurrensutsätta järnvägen är inget nytt. Ämnet har behandlats i flera utredningar där mer eller mindre alla har landat i slutsatsen att ökad konkurrens är bra. Men här behöver avvägningar göras, och det är en utmaning att ta sig an gränssnittet mellan upphandlad trafik och den kommersiella. Men det gör det inte mindre angeläget.
Jag är övertygad om att om fler bolag trafikerar våra järnvägar även på persontrafiksidan kommer det också att skapa ytterligare tryck på de investeringsbehov som finns och i slutändan stärka angelägna järnvägssatsningar gentemot andra infrastrukturinvesteringar.
Men synsättet måste, återigen, vara transportslagsövergripande. Järnvägen är en del av infrastrukturen. Vissa delar av vårt land behöver järnvägssatsningar, och andra behöver väg, en tredje flyg och vissa allt möjligt.
Alliansen satsar på järnvägen, och vi kommer att fortsätta att göra det. Järnvägen ska knyta samman Europa. Den ska kännetecknas av fri konkurrens och att nya trafikidéer förverkligas.
I vissa fall är visioner som höghastighetståg tyvärr en bit bort, men arbetet har börjat.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
Jag vill också ta tillfället i akt att som trafikutskottsledamot beklaga att vi härmed tappar vår kollega Sten Nordin. Men jag vill också gratulera stockholmarna till detta. Jag är helt övertygad om att Sten Nordin som finansborgarråd i Stockholm kommer att möta vissa påtryckningar även inom infrastrukturområdet. Jag kan själv bara som exempel peka på den viktiga länken mellan Stockholm och Oslo.
(Applåder)