Herr talman! Vi behandlar nu ett mycket angelä-
get men också mycket svårt och komplicerat område.
Det är svårt och komplicerat att fastställa reglerna för
hur de ekonomiska förhållandena i relation till barn
skall utformas efter det att föräldrarna har bestämt sig
för att gå skilda vägar. Att det är svårt beror bl.a. på
att det finns många målkonflikter när man skall ut-
forma sådana system, men inte minst förstås på att de
enskildas förhållanden är så oerhört olika.
Det nu gällande systemet tillkom i mitten på 90-
talet efter det att flera andra förslag hade utretts, pre-
senterats, remitterats och sedan lagts åt sidan. Det var
nog t.o.m. så att det, medan det här förslaget lades
fram, fanns ett utredningsförslag som var på väg ut på
remiss, men av olika skäl ville den socialdemokratis-
ka departementsledningen inte avvakta det.
När systemet tillkom och frågan behandlades i so-
cialförsäkringsutskottet var vi några som uttryckte
tvivel om de utlovade besparingar för det allmänna
som det nya systemet skulle innebära. Det var t.o.m.
så att frågan togs upp vid ett slags hearing inom ut-
skottet för att försöka reda ut de ekonomiska beräk-
ningarna, men förslagsställarna vidhöll att de här
stora besparingarna skulle kunna uppnås.
Vi i Folkpartiet hade många kritiska synpunkter
på själva principerna i systemet. Jag skall återkomma
till det.
Vad gäller ekonomin vet vi nu allihop resultatet.
Det visade sig att de utlovade besparingarna långt
ifrån har uppfyllts. Det har blivit ett helt annat, och
för det allmänna sämre, utfall. Samtidigt har många
underhållsskyldiga föräldrar svårt att klara av sitt
ekonomiska ansvar.
Ett av skälen till att många har drabbats av det se-
nare har säkert varit att departementet den gången
avvek från utredningen vad gällde det belopp som
man skulle kunna ha innan man bedömdes som skyl-
dig att betala. Departementet sänkte det beloppet från
48 000 kr till 24 000 kr. Jag tror att Fanny Rizell
omnämnde detta för en stund sedan. Det är klart att
det inte har underlättat.
Herr talman! Vi tycker att det konkreta förslag
som regeringen har lagt på riksdagens bord går åt rätt
håll. Man ser till att några av dem som har haft abso-
lut svårast, för att inte säga omöjligt, att fullgöra sina
ekonomiska skyldigheter får en annan situation på
den punkten. För dem som har det lite bättre skärper
man reglerna en aning. Vi är för vår del beredda att i
sak bifalla de förändringar som nu föreslås. Det är ett
steg åt rätt håll.
Men vår grundläggande syn på hur ett system
borde utformas redovisade vi redan när det nuvarande
systemet tillkom. Det har vi upprepat i en motion till
årets riksdag. Där slår vi fast att det ekonomiska an-
svaret för barnen är föräldrarnas gemensamma, såväl
under äktenskapet eller samboförhållandet som efter
en eventuell skilsmässa. Det som inträder efter en
eventuell separation är, enligt vår mening, inte att
föräldrarna plötsligt får ett halvt ansvar var för barnen
och att det allmänna skall fylla ut den del av en
eventuell halva som inte räcker. Enligt vår mening
har föräldrarna fortfarande fullt gemensamt ansvar för
barnen.
Vad gäller synen på vad som skall vara utfyllnad,
vad som skall vara återbetalning och vem som skall
stå för vad, faller det ut av vårt grundläggande reso-
nemang att vi anser att det är föräldrarna som, i den
mån de klarar av det, skall stå för det ekonomiska
ansvaret. Först när det inte sker skall samhället vara
berett att fylla ut. Med ett sådant synsätt blir det ock-
så naturligt att den förälder som inte bor ihop med
barnet i görligaste mån betalar direkt till den förälder
som har ansvaret för det gemensamma barnet.
Det synsättet förenar vi med en övertygelse om att
det behövs ett speciellt system för dessa förhållanden.
Om man inte har det kommer man säkert att hamna i
en situation där många föräldrar, framför allt boföräl-
dern, kommer att behöva socialbidrag. Det är inte en
utveckling som vi välkomnar. Vi slår fast att det be-
hövs ett system för hur man skall hjälpa till i de fall
föräldrarna inte klarar av det ekonomiska ansvaret
efter en skilsmässa.
I det betänkande som jag nämnde, som var på väg
eller kanske t.o.m. under remiss när regeringen valde
att ta fram det nuvarande systemet, ingick ett antal
idéer som vi tyckte väl sammanföll med våra egna
idéer. Vi har pekat på dem i vår motion. Där har me-
toderna konstiga och krångliga namn som t.ex. net-
tokvotdelningsmetod, men det är ett mer byråkratiskt
sätt att uttrycka den tankegång jag nyss var inne på,
nämligen att föräldrarna har ett gemensamt ansvar
efter en eventuell skilsmässa.
Herr talman! Vi tror att ett sådant system skulle
tydliggöra ansvaret på ett bättre sätt och att det också
skulle innebära minskade kostnader för det allmänna
jämfört med det nu gällande systemet. Den uppfatt-
ningen har vi framfört i reservation nr 4, som jag
yrkar bifall till.