Fru talman! Om man ska vara vardagsfilosofisk är
det ett bekymmer, när det gäller den här typen av
debatter och mediedebatter som har förts tidigare i
denna kammare, att vi alla bär ett ansvar för att vi har
gjort det till en expertfråga. Den här typen av debatter
förs ofta mellan medieforskare och journalistiskt
verksamma personer. Visst görs det ibland på kultur-
sidor. Men det är inte längre en allmänpolitisk fråga,
som det faktiskt var så sent som på 80-talet. Jag
minns själv när en tidigare socialdemokratisk parti-
ordförande, Olof Palme, valde att i sina sommartal på
Gotland ta upp ämnen som handlade om mediemak-
ten, ofta utifrån den nationella aspekten men också
utifrån den internationella aspekten.
Vi måste vara självkritiska och säga att vi, på ett
underligt sätt, har tillåtit det att bli en expertfråga och
icke en demokratifråga eller en fråga som vi ägnar
tillräcklig uppmärksamhet - vi i vårt parti, vi i denna
kammare och vi som också sitter i regeringen. Arbe-
tarrörelsen och det parti vi alla tre tillhör har ett visst
ansvar för det.
Demokratiutredningen, där den förre kulturmi-
nistern Bengt Göransson har suttit ordförande, har
också tagit upp hur viktigt det är att demokrati, makt
och mediedebatt blir ett. De frågorna måste föras upp
på den allra högsta nivån samtidigt som debatten blir
betydligt bredare än i dag. Det är en medborgardis-
kussion, en demokratidiskussion.
Det är svart och vitt i den mediala dramaturgin.
Det ska vara bovar och hjältar. Det ska vara svart. Det
ska vara vitt. Sedan svänger pendeln. När den mest
intensiva nyhetsperioden är över finns det utrymme
för reflexion, även i de stora medierna. Då brukar den
mer nyanserade bilden komma fram. Kritikerna får
utrymme. Har man bara tålamod, upptäcker man att
man får en betydligt mer nyanserad bild. Det börjar
nu många mediemedvetna läsare och mediekonsu-
menter ha. Men visst finns det mycket övrigt att öns-
ka. Där måste vi självkritiskt se hur vi själva har
förvaltat vårt demokratidebattuppdrag, det som
handlar om mediernas makt.