Fru talman! Jag vill tacka kulturministern så
hjärtligt för svaret. Jag blev väldigt glad över det. Det
är underbart att höra att ministern tycker att det är
viktigt att man diskuterar mediernas roll, speciellt när
det gäller kriser och krig och dessutom när det gäller
mediernas hantering av människor, som ju alla har
samma värde och rätt till frihet. Det gläder mig väl-
digt mycket.
Men det finns en hel del ytterligare att önska sig i
den här vägen, särskilt naturligtvis mer av debatt i
ämnet, inte minst i denna kammare. Hur medierna
agerar för att hjälpa makthavare att få viktiga befolk-
ningsgrupper att ställa upp för deras planerade krig är
väldokumenterat men inte så diskuterat.
I augusti 1999 skrev den nyligen bortgångne de-
battören Folke Hagman i tidningen Arbetet om faran
av att nyhetsrapporteringen i Kosovokonflikten på-
verkat världssamfundets reaktion och om att även
Haagtribunalen hade tagit det här till sig. I sin bok
Media som krigshetsare behandlar han mediernas
betydelse för utvecklingen av första och andra
världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget och inte
minst det kalla kriget.
Tillvägagångssättet för att skapa förutsättningar
för krig i Europa har under det senaste århundradet
varit ganska likartat. Boken visar att mediernas upp-
gift har varit och är att i samklang med de presumtiva
segrarmakternas önskan få folket i de länder som har
planer på att börja krig att inse att de tilltänkta krigen
är nödvändiga och bra.
Grundläggande taktik har varit att demonisera den
utsedde motståndaren. Under första världskriget var
det Tyskland. Kriget framställdes då liksom nu 1999
som det godas krig mot det onda. Tyskarna skulle
förödmjukas, dessutom desto mer med en skoningslös
fred efter det att de hade förlorat. Det ledde till att de
kände sig orättvist behandlade. Andra världskriget
blev därigenom i princip en fortsättning på det första
världskriget.
Förlorarnas krigsförbrytelser blev under lång tid
efter krigsslutet underhållning i medierna. Vinnarnas,
de allierades, krigsförbrytelser nämndes inte. Medier-
na gick makthavarnas, segrarmakternas, ärenden. I
dag upprepas samma procedur efter krigen på Balkan.
Under Natos krig mot Förbundsrepubliken Jugo-
slavien hade mediernas förutsättningar för att för-
medla sitt budskap utvecklats till fulländning. Inför
första världskrigets utbrott 1914 använde man rubrik-
sättningar och löpsedlar som opinionsbildande in-
strument. I dag när medierna kan föra in levande
bilder i alla vardagsrum är naturligtvis möjligheterna
att påverka i önskad riktning oerhört mycket större.
Det borde då ställas mycket höga krav på en sann och
objektiv hantering av nyhetsmaterialet.
Kritik mot mediernas beredvillighet att stödja
krigshandlingar och acceptera angriparnas upprepade
lögner har visat sig hela tiden under Natos och USA:s
krig i Kosovo. Det ändrade sig inte heller efter att
kriget slutade. Det man tidigare hade visat av ko-
sovoalbanska flyktingar vändes till att inte alls obser-
vera de som flydde ur Kosovo senare, dvs. de andra
grupperna - serber, goraner, zigenare osv. Det var
ingen som observerade dem, och inte heller det stora
antalet mord. Det var lika många som i Kapstaden.