Herr talman! Kriminalvården har genomgått ett
flertal förändringar sedan 1974 års kriminalvårdsre-
form infördes. Organisationen har effektiviserats,
beslut har decentraliserats och det har skett en ut-
veckling av verkställighetsinnehållet. Utbildning,
påverkans- och behandlingsprogram har fått en cen-
tral roll.
De huvudprinciperna i lagen om kriminalvård är
alltjämt giltiga. De tar sin utgångspunkt i att frihetsbe-
rövandet kan påverka skadligt och att åtgärder måste
sättas in för att motverka detta.
Tiden i anstalt skall främja den intagnes anpass-
ning till ett icke-kriminellt liv. Till huvudprincipen
hör också att det inte får innebära att samhällsskyddet
sätts åt sidan. Utvecklingen inom kriminalvården
innebär inga förändringar när det gäller den s.k. be-
handlingstanken och dess betydelse för verkställighe-
ten. Förberedelserna inför frigivning har också en
central roll för att den intagne skall avhålla sig från ett
kriminellt liv.
Det finns inte skäl att frångå dessa principer. Allt-
så skall kriminalvårdens verksamhet kännetecknas av
en human människosyn, god omvårdnad och ett aktivt
påverkansarbete med en hög grad av säkerhet, respekt
för den enskildes integritet och rättssäkerhet.
Fängelseutredningen hade till uppgift att utreda en
ny lagstiftning och fick blandade synpunkter. En del
av förslagen är inaktuella. I betänkandet tas upp en
del förändringar av kriminalvården i anstalt. Jag vill
belysa några av dem.
Jag börjar först med den särskilda klassificeringen
för särbehandling av långtidsdömda enligt 7 § tredje
stycket lagen om kriminalvård i anstalt, de s.k. sjutre-
orna. Denna paragraf skall avskaffas, och en mer
individuell bedömning skall införas. Den nuvarande
klassificeringen är trubbig och föga flexibel. Den har
alltsedan den infördes kritiserats av såväl de intagna
som av företrädare för anstalterna. Regeln har upp-
levts som orättvis och svårhanterad. I och med att
man inom kriminalvården har inrättat en särskild
utredningsavdelning, kan det göras en mer adekvat
bedömning i det enskilda fallet. De villkor som skall
gälla under verkställighet, placering och förflyttning
och vistelse utanför anstalten skall bli mer individuellt
anpassade och ge den intagne större möjlighet att
aktivt arbeta med sin situation. Samtidigt påverkas
den inre säkerheten på anstalten.
Bedömningarna skall utgå från en risk- och be-
hovsprofil, dvs. risken för återfall i brottslighet. Det
innebär att kravet på starkt samhällsskydd kvarstår.
Normalt skall kvinnor placeras på anstalter eller
avdelningar enbart för kvinnor. Så sker i regel. Det är
angeläget att det nu uttryckligt i lagen framgår att
kvinnor har en ovillkorlig rätt att avtjäna sitt straff
utan att komma i kontakt med män.
Eftersom det har funnits en begränsad tillgång på
platser för kvinnor vid frigång och för att komma nära
barn och familj har placering ibland skett på annat
sätt. Men ändringen i lagstiftningen kommer att stärka
den utbyggnad som kommer att ske av utslussnings-
platser och också utvecklingen av programverksamhet
för att tillgodose kvinnors behov. Riksdagen har vid
flera tillfällen uttalat att detta måste tillgodoses.
Vistelser utanför anstalter är ett viktigt led för att
underlätta rehabiliteringen. Det motverkar den skadli-
ga påverkan som fängelsestraff har. Permissioner för
att träffa anhöriga, frigång och fritidsaktiviteter med-
verkar till ett icke-kriminellt liv. De nuvarande reg-
lerna är en lämplig avvägning mellan olika intressen
som tar hänsyn till samhällsskyddet, men också den
intagnes behov skall beaktas.
Tillämpningen av reglerna fungerar för närvarande
tillfredsställande. 99 % av de permissioner som har
genomförts under 1997 har skett utan misskötsamhet.
Därför finns det inte behov av att strama upp permis-
sionsbestämmelserna. Det finns inget förslag till änd-
ring i lagstiftningen. I stället föreslås terminologin
ändras till de begrepp som används inom kriminal-
vården. Normalpermission och särskild permission
ersätter benämningen korttidspermission.
Det är också angeläget att placeringen utanför an-
stalt i enlighet med § 34 skall vara kvar för samma
ändamål som i dag. Det är ett viktigt institut för att ge
drogmissbrukare vård och behandling. Målet är att
utveckla verksamheten.
Det är viktigt för att nå resultat vid placering i be-
handlingshem att behandlingen fullföljs utan att av-
brytas. Myndigheterna bör vara ense om betalnings-
ansvaret. Det är dels problem med § 34-placeringar
men också vid kontraktsvård om hur de ekonomiska
problemen skall lösas. Nu tas dessa frågor upp i en
utredning för att få en slutlig lösning på de ekonomis-
ka problemen.
Vid några speciella tillfällen - som också Alice
Åström tog upp - har bevakningsföretag anlitats för
rutinmässiga bevakningsuppdrag. Det har inte funnits
något lagstöd för detta. Därför får det inte förekom-
ma. Nu ändras lagen så att det kan finnas möjlighet
till att vid alldeles speciella tillfällen anlita vaktbolag.
Det kan vara dygnet-runt-bevakning vid sjukhusvis-
telse eller om det under särskilda omständigheter på
häkten och anstalter behövs en minutbevakning.
Det är helt klart att detta bara får förekomma i all-
deles speciella fall och får inte gälla ordinära bevak-
ningsuppgifter. Det får inte heller ske någon behand-
lingskontakt med de intagna.
Kriminalvården har skyldighet att underrätta mål-
sägande, om målsägande så önskar, när den intagne
vistas utanför anstalten. De nuvarande reglerna har
medfört tillämpningsproblem. Detta har bl.a. upp-
märksammats av JO. Nu utvidgas underrättelseskyl-
digheten. Den skall avse alla fall där den intagne kan
vistas utanför anstalten utan bevakning. Men det skall
finnas vissa restriktiva undantag, dvs. om det finns
bevakning eller om det uppenbart är obehövligt att
underrätta målsäganden.
I anslutning till lagstiftningsförslagen har det i
motioner framförts krav och problem. Görel Thurdin
talade varmt om barnens situation. Det är problem
som har uppmärksammats. De måste diskuteras fram-
över. Små barn som finns tillsammans med föräldrar i
anstalt påverkas tidigt. Det är olämpligt att ha barn i
anstalten. Man måste utgå från barnens bästa.
Jag tycker att det framgår av utskottsbetänkandet
att problemen skall lösas för barnens bästa. Det kan
inte bara kriminalvården göra. Det måste ske i sam-
verkan med socialtjänst och andra myndigheter.
Det har kommit förslag i en utredning. Vi måste
invänta beredningen av de konkreta förslagen.
Jag vill säga till Görel Thurdin att jag tycker att
det är klart uttalat att vi måste lösa problemen utifrån
barnens bästa.
En annan fråga som aktualiseras är kampen mot
droger. Vi socialdemokrater sätter denna kamp högt.
Regeringen har också i budgetpropositionen klart
uttalat att kriminalvården skall verka för att häkten
och anstalter hålls fria från narkotika. Regeringen har
satt ett krav på kriminalvården att avrapportera vilka
åtgärder som vidtas.
En nyligen publicerad undersökning visar att det
på de allra flesta anstalter aldrig eller sällan före-
kommer narkotika. Jag vill därför säga till Göthe
Knutson att ingen riskerar att bli narkoman på anstalt.
Det är en myt, som Göthe Knutson gärna för vidare
varje gång vi här i kammaren diskuterar narkoti-
kaproblemen.
På några få anstalter förekommer det ofta narkoti-
ka, och det är naturligtvis ett problem. Nästan hälften
av de intagna har missbruksproblem, och vi skall vara
medvetna om att det är nästan ogörligt att helt stoppa
förekomsten så länge det finns en efterfrågan.
Jag skall citera Anders Backman, som är chef för
kriminalvårdsanstalten Kirseberg i Malmö. Han säger:
"Att påverka de intagna att välja bort drogerna är
nog det bästa sättet att komma åt problemet. Så länge
de vill ha narkotika kan de alltid på ett eller annat sätt
få tag i det."
Drogbekämpningen inom kriminalvården måste
ske med åtgärder av olika slag, precis som i samhället
i övrigt. Det gäller att differentiera de intagna, moti-
vera dem att delta i behandlingsprogram, se till att det
finns tillgång på platser för missbrukarvård, kontrolle-
ra genom urinprov och visitationer och ta initiativ till
särskilda projekt som vänder sig till dem som har
missbruksproblem. Dessutom behöver behandlings-
metoderna utvecklas.
Kriminalvården har i ett projekt kartlagt proble-
men med att bedöma omfattningen för att man skall
kunna följa upp åtgärder och förbättra metoderna för
att kunna ge en adekvat vård.
Under 1997 har insatserna ökat på narkotikaområ-
det. Antalet deltagare i narkotikarelaterade program
och andra behandlingsåtgärder har ökat. Antalet mo-
tivations- och behandlingsplatser för narkotikamiss-
brukare har också ökat.
I en rapport om våldet på anstalterna tar man upp
narkotikahanteringen och de problemen. En del för-
slag till åtgärder är under beredning inom kriminal-
vården. Utskottet är enigt om att det är angeläget att
detta följs upp och skyndas på. Det vill vi också ge
regeringen till känna.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i jus-
titieutskottets betänkande och avslag på reservatio-
nerna.