Herr talman! Detta betänkande handlar om en hel
del saker som berör intagna på våra kriminalvårdsan-
stalter men jag skall ägna mig åt en speciell sak. I och
för sig kan jag instämma med föregående talare; det
är nödvändigt t.ex. med narkotikafria anstalter. Vi i
Centerpartiet står bakom flera reservationer, bl.a. en
reservation på nämnda område. Vi har också en del
motionsyrkanden.
Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation
nr 15 under mom. 17. Det gäller barn med föräldrar i
anstalt. Det är den saken som jag tänker ägna några
minuter åt.
I dag när propositioner läggs fram och när förslag
presenteras ute i samhället, liksom när det gäller sta-
tistik och beskrivningar av hur samhället ser ut, är
barnen ofta osynliga. De finns inte med. De lyfts inte
fram och man fokuserar inte på barnens situation
under olika förhållanden. Man är i stället mycket
koncentrerad på den vuxnes speciella situation. Ju
mera jag har satt mig in i frågan om fångarnas barn -
om man får kalla dem så - desto mera har jag insett
vilka ofantliga tragedier som ligger bakom varje
fånge, varje intagen, som har barn - tragedier speci-
ellt kopplade till barnet men naturligtvis också till
andra anhöriga, och många gånger även till den intag-
ne själv.
I betänkandet hänvisas till att utredning pågår, vil-
ket är helt rätt. Utredningen skall vara avslutad den
1 december i år. Samtidigt vet vi att många barn un-
der tiden far illa. Varje år tas det in ganska många på
anstalt. Det är ungefär 14 000 personer som årligen
tas in på anstalt eller som hamnar i fängelse. Många
av dem har barn, ibland flera barn.
På något sätt måste vi lyfta den diskussionen.
Även om utredning pågår tror jag att det är viktigt att
göra det, för de här barnen går i skola t.ex. Det finns
ingen beredskap i skolan för att möta barn till fängs-
lade personer och för att ta tag i den här problemati-
ken i syfte att stötta också barnen. Barnen har ju inte
begått någon kriminell handling. De måste få de allra
bästa möjligheter att växa upp till personer som inte
bryter mot lagen. Många gånger uppstår, både i sam-
band med arresteringen och under fängelsetiden,
situationer som är sådana att barnet aldrig kan hämta
sig. I stället hamnar barnet i samma spår och känner
sig sviket av samhället.
Jag fick i dag tag på en bok, Fångarnas barn, som
journalisten Mie Melin har skrivit. Hon har varit i
kontakt med intagna pappor - det är väldigt mycket
det som det handlar om - som har berättat att även de
kan sakna sina barn och relationen till dessa. Men
kanske är det så att barnen ännu mera saknar en föräl-
der.
En arrestering kan gå till på följande vis, som en
mamma berättar: Det var fruktansvärt. Jag var hög-
gravid när polisen stormade in tidigt en morgon. Mina
två äldsta pojkar låg och sov. De tog allt; alla saker,
alla barnens kläder - allt. Jag fick inte behålla någon-
ting, inte ens mitt ofödda barns kläder.
Hos de barn som låg och sov och som vaknade
och upplevde detta sätter sådant här mycket djupa
spår. I vårt samhälle har vi ännu inte lärt oss att ta
särskild hänsyn till barn och att se hur vi kan undvika
den här sortens traumatiska upplevelser. Även väldigt
små barn kan fara oerhört illa av att pappan helt
plötsligt försvinner ur deras liv. Detta finns beskrivet i
boken. En flicka som är fyra år satt i sängen om
kvällarna och skrek och grät: Var är min pappa? Var
är min pappa? Det första året efter pappans försvin-
nande upprepades detta varenda kväll.
Det är klart att den flickan är oerhört påverkad av
att en relation, som för henne var betydelsefull, av-
bröts. Ett barn kan inte förstå den typen av händelser.
Därför tycker jag att det är viktigt att vi ibland, även
om utredningar avvaktas, uttalar vissa saker väldigt
tydligt i våra beslut här i riksdagen och går före med
värderingar. Det handlar då om hur vi ser på hur sam-
hället bör uppföra sig t.ex. gentemot barn.
Det gäller exempelvis permissioner. Då ställs vi
inför en konflikt när det gäller detta med att vara
restriktiv med permissioner så att det inte blir återfall
och så att det inte sker otäcka saker igen. Samtidigt är
de barn som inte får träffa en förälder väldigt utsatta.
En permission kan ju innebära att barnet kan träffa
föräldern under ganska normala betingelser.
Det pågår försök ute på anstalterna. Försöken
gäller att skapa andra sorters miljöer än de små ut-
rymmen där man skall vistas i flera timmar och där
man skall trycka på en knapp när man skall gå på
toaletten. För ett barn är sådant kanske en väldigt
negativ upplevelse. Till slut vill inte barnet komma till
anstalten.
Hela tiden måste vi göra avvägningar i vårt sam-
hälle. Det kan vara fråga om nog så svåra avvägningar
men vi måste vara medvetna om saker och ting när
avvägningarna skall göras. Jag tycker att det är bra att
det utreds. Det är alldeles klart så. Det finns ett stort
behov av att frågan lyfts fram och att den diskuteras
ute i samhället eftersom det trots allt är så många barn
som berörs av detta. Dessutom är det viktigt att skapa
en beredskap för att möta de här barnen så att de inte
blir isolerade och fullständigt hamnar vid sidan av ett
vanligt liv. Annars kommer vi nämligen framgent att
möta de här barnen på ett annat sätt, i negativa for-
mer.
Mot den bakgrunden kände jag ett behov av att
lyfta fram just den här speciella frågan. Sett in i fram-
tiden tror jag att detta med hur vi gör med våra barn
väldigt mycket är avgörande för hur framtiden kom-
mer att te sig. Vi måste våga diskutera saker på ett
helt annat sätt. Det gäller också vuxna emellan. I dag
är vi i vårt samhälle rädda för att prata om döden. Ja,
vi är rädda för en mängd saker som faktiskt måste
diskuteras, också tillsammans med barn. Det gör att
det blir svåra situationer i skolan där vuxna inte vågar
prata med varandra och än mindre med de unga män-
niskorna eller med barnen.
Vi har ett ledarskap att utöva härifrån riksdagen,
oavsett vad det gäller. Därför är våra signaler väldigt
betydelsefulla. Jag anser att man kan signalera om
saker även om utredningar pågår. Värderingar och
synsätt skall vi stå fast vid och väldigt tydligt deklare-
ra härifrån, även om vi åberopar att vi kanske får
vänta på detaljerade förslag till dess att en utredning
har lagts fram, varit ute på remiss osv. och vi får en
proposition.