Herr talman, åhörare, tittare och lyssnare! Den rödgröna feministiska regeringen arbetar, som ni nu alla vet, långsiktigt och målmedvetet med att utveckla och förstärka välfärdspolitiken. Vem som helst av oss här i kammaren eller av er som sitter på läktaren och lyssnar eller några av er som väljer att följa debatten här i kammaren på andra sätt kan när som helst drabbas av ohälsa. Ingen kan med säkerhet veta på förhand när man kommer att få ett eget behov av hälso- och sjukvård. Därför är vi alla måna om att vi ska ha väl fungerande hälso- och sjukvård liksom ett välfärdssystem som garanterar ett värdigt liv.
För en vecka sedan debatterade utskottet förebyggande åtgärder, hur vi i möjligaste mån ska undvika att ohälsa uppstår. I går debatterade vi själva hälso- och sjukvården och den verksamheten. Fokus blev då i första hand sådant som strukturer och styrmedel. I det här betänkandet behandlas patientens möjligheter att framföra klagomål på den vård som man fått i det här systemet.
Förslaget har redan beskrivits av flera debattörer. Jag tror inte att jag har särskilt mycket att tillägga. Jag ska därför hålla det mycket kort.
Regeringen vill med det här förslaget skapa ett mer ändamålsenligt klagomålssystem. I syfte att nå det förtydligar man vårdgivarnas ansvar att ta emot klagomål. Det blir tydligare.
Man stärker också patientnämndens roll genom en ny lagstiftning, så att nämnden kan vara mer självständig gentemot vårdgivarna. Man ökar patientnämndens ansvar för att hjälpa patienterna i processen, vilket kanske är den viktigaste delen. Patientnämnden, som blir självständigare, ska också mer tydligt stödja vårdgivarna i fråga om kvalitets- och patientsäkerhetsutveckling.
Det har klagats på detta. Vi har hört att det inte är tillräckligt. Men vi på regeringssidan tycker att det här är ett stort steg i rätt riktning. Förhoppningsvis kommer vi att se att det som var intentionerna i lagstiftningen från början kan genomföras i ökad utsträckning.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården
Utifrån det som har sagts vill jag kommentera att vi i varje debatt och nu igen har fått höra att den här regeringen inte gör någonting. Jag roade mig med att titta efter. Allianspartierna styrde under åtta år. Under de åtta åren lade man, enligt propositionslistan, fram i genomsnitt 128 förslag per år, varav 16 handlade om socialutskottets verksamhet.
Under de två och ett halvt, snart tre, år som den här regeringen har verkat har man lagt fram i snitt 30 procent fler förslag - 165 totalt, varav 21 på socialutskottets område.
Det är alltså tvärtemot vad allianssidan hela tiden har tjatat om. I verkligheten lägger den här regeringen fram 30 procent fler förslag, enligt propositionslistan.
Man kan ha olika uppfattning om sådant som förslagens kvalitet. Men utifrån det som går att mäta, antalet förslag, har den här regeringen varit väsentligt mer aktiv, 30 procent, när det gäller att lägga fram förslag. Jag vill säga det, eftersom det har blivit tjatigt med den bild som jag inte känner igen.
Vi ska också komma ihåg att när den här regeringen tillträdde fick man inte igenom sin budget från början. Man fick styra med en budget som lades fram av Alliansen, och den budgeten var nästan tom - för att använda det uttryck som ni i Alliansen brukar använda - när det gäller utredningsresurser. Det är en stark orsak till att utredningarna har startat mycket senare under den här mandatperioden än under er period, när ni hade egen majoritet och kunde ta hur mycket resurser som helst i anspråk för utredningsarbete.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 13.)