Fru talman! Det är gott och väl att det finns ett
allmänt stadgande i regeringsformen. Men jag förstår
inte vad det egentligen har för relevans i frågan. När
det gäller kommittéväsendet finns det ett generellt
direktiv för alla statliga utredningar att man särskilt
skall beakta vad förslagen och analyserna har för
konsekvenser för kvinnornas ställning i samhället. De
borde vara lika underlydande denna formulering i
regeringsformen, som Frank Lassen och utskottsma-
joriteten hänvisar till. Likväl har man i det stycket
fattat ett särskilt beslut. Då kan man väl med samma
goda mening fatta ett sådant beslut när det gäller
riksdagsutskottens behandling av olika frågor för att
se till att kvinnornas speciella situation icke osynlig-
görs, som vi har så många konkreta exempel på alltför
ofta är fallet.
Jag tycker alltså att det inte går att krypa bakom
de allmänna formuleringarna. Det står många utomor-
dentligt goda saker i vår grundlag. Skulle vi nöja oss
enbart med det skulle vi i många fall inte alls behöva
någon annan lagstiftning eller några andra beslut.
Men verkligheten är nu sådan att vi behöver de andra
lagarna och de andra besluten. Vi kan inte bara hänvi-
sa till några allmänt uttryckta målsättningssatser i
regeringsformen.