Fru talman! Den kommunala självstyrelsen har fått
en framträdande plats i 1974 års regeringsform. Den
finns inskriven i den inledande paragrafen som en av
grunderna för vårt demokratiska styrelseskick. I
1 kap. 1 § regeringsformen sägs att den svenska folk-
styrelsen förverkligas inte bara genom ett representa-
tivt och parlamentariskt statsskick utan också genom
kommunal självstyrelse. 1 kap. 7 § regeringsformen
stadgar att det i riket finns primärkommuner och
landstingskommuner, att beslutanderätten i kommu-
nerna utövas av valda församlingar och att kommu-
nerna får ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter.
I den inledande paragrafen, dvs. 1 kap. 1 §, till
den nu gällande kommunallagen, 1991 års kommunal-
lag, sägs att Sverige är indelat i kommuner och lands-
ting och att dessa på den kommunala självstyrelsens
grund sköter de angelägenheter som anges i kommu-
nallagen eller i särskilda bestämmelser. Såvitt jag har
kunnat se är detta första gången som begreppet
"kommunal självstyrelse" används i kommunallags-
text, vilket naturligtvis är ett viktigt understrykande av
begreppets betydelse. Men jag vill framhålla att prin-
cipen om kommunal självstyrelse inte är ny i kommu-
nallagssammanhang. Den har också kommit till ut-
tryck i förarbetena till tidigare kommunallagar.
Det finns inte någon klar juridisk eller statsveten-
skaplig definition av begreppet kommunal självstyrel-
se, men den kommunala självstyrelsen är givetvis i
första hand en grundläggande princip för relationen
mellan stat och kommun. Principens innebörd är att
en kommun själv skall styra inom sitt område när det
gäller angelägenheter av kommunal natur.
En kommuns befogenheter har definierats i 1991
års kommunallag. I den lagens 2 kap. 1 § står det att
kommuner och landsting själva får ha hand om sådana
angelägenheter av allmänt intresse som har anknyt-
ning till kommunens eller landstingets område eller
medlemmar och som inte skall handhas enbart av
staten, en annan kommun, ett annat landsting eller
någon annan.
En grundläggande förutsättning för att det kom-
munala självstyret skall kunna utövas är att kommu-
nerna har rätt att ta ut ersättning i form av kommunal-
skatt för den egna kommunens skötsel. Anledningen
till att kommunernas beskattningsrätt har grundlags-
fästs är självfallet att den ansetts mycket väsentlig.
Den kommunala beskattningsrätten är emellertid
inte någon nyhet. Den är av mycket gammalt datum.
Redan i prästeståndets privilegier år 1650 fastslogs att
sockenstämman skulle rådslå om kyrkans inkomster
och räkenskaper och att socknen för att finansiera de
föreskrivna uppgifterna ägde rätt att uttaga avgifter,
som var specificerade för varje särskild angelägenhet.
Avgifterna togs ut av dem som ägde fastigheter i
förhållande till fastigheternas värde. Med 1843 års
sockenstämmoförordning stadfästes denna rätt ut-
tryckligen - en rätt som väl knappast kan uppfattas på
annat sätt än som en kommunal beskattningsrätt.
Det sades att till sockenstämmans handläggning
hörde "avgifters bestämmande till kyrka, skola, fattig-
och hälsovård samt andra fromma ändamål".
Kommunernas beskattningsrätt kom mycket tyd-
ligt till uttryck när 1809 års regeringsform i samband
med representationsreformen 1865/66 kompletterades
med ett andra stycke i sin 57 §. Detta stycke lydde
enligt följande: "Huruledes särskilda menigheter må
för egna behov sig beskatta, bestämmes genom kom-
munallagarna, vilka av Konungen och riksdagen ge-
mensamt stiftas."
Det förhållandet att det inte finns någon närmare
precisering av begreppet kommunal självstyrelse
innebär att det ibland kan uppstå konflikter mellan
den kommunala självstyrelsen och statens övergri-
pande ansvar. Men detta får inte leda till att begreppet
kommunal självstyrelse bara uppfattas som en mera
allmän princip för umgänget mellan stat och kommun
och att staten i olika sammanhang ändå alltid kan fatta
de slutliga besluten om var gränserna för den kommu-
nala självstyrelsen går.
Den kommunala självstyrelsen är en frihetsidé
som syftar till att stärka den kommunala demokratin.
Principen om kommunal självstyrelse utgör själva
grunden för kommunernas existensberättigande och
måste därför ha en reell innebörd och väga synnerli-
gen tungt i förhållande till de motstående intressen
som kan finnas, exempelvis från statens sida. Att
sedan staten genom lagstiftning kan ange spelregler är
en annan sak som inte begränsar principen som sådan
och dennas grundläggande värde för demokratin.
Som framgått av vad jag sagt har principen om
kommunal självstyrelse mycket gamla anor. Icke
desto mindre har den under de senaste decennierna
fått ett ännu större värde än tidigare, eftersom man
hos medborgarna allt oftare kunnat se en bristande
respekt för det politiska livet och en alltmer utpräglad
misstro mot politiker rent generellt. Samtidigt behö-
ver man bara slå upp en dagstidning för att konstatera
det till synes motsägelsefulla förhållandet att även om
de politiska partierna å ena sidan fått allt svårare att
aktivera medborgarna har allmänhetens engagemang i
lokala frågor å andra sidan faktiskt ökat. Det finns hos
åtskilliga kommunmedlemmar eller medborgargrup-
per trots allt en stark vilja att delta och påverka innan
de formella besluten fattas.
För att den kommunala självstyrelsen skall funge-
ra måste det emellertid finnas vad man skulle kunna
kalla ett lokalt handlingsutrymme. Det måste ute i
kommunerna finnas viktiga saker att besluta om. Ett
minskat utrymme för den kommunala självstyrelsen
leder till ett minskat intresse hos medborgarna för att
engagera sig politiskt i kommuner och landsting.
Detta kan i sin tur medföra en urholkning av de poli-
tiska partierna och en motsvarande försvagning av
legitimiteten i det politiska systemet med en tilltagan-
de osäkerhet om det politiska uppdragets syfte och
innehåll. Sammantaget får detta naturligtvis återverk-
ningar för rikspolitiken.
Det är ju i praktiken ute i kommunerna som riks-
politiken formas. Det är nämligen på kommunerna
och kommunpolitikerna det ankommer att realisera
och förverkliga rikspolitiken. Kommunpolitikerna har
att visa huruvida rikspolitiken är förnuftig och genom-
förbar eller inte. Det är kommunpolitikerna som skall
förvalta och i praktiska insatser omvandla det politis-
ka budskap som utsänds från riksdag och regering.
Rikspolitikerna drar upp riktlinjer för framtiden. Ute i
kommunerna konkretiseras besluten och ges innehåll i
det dagliga arbetet. Kommunpolitikerna utgör den
breda basen i de politiska partierna, varför en utveck-
ling med ett minskat intresse för kommunpolitik kan
hota den svenska partimodellen och därmed hela det
demokratiska systemet.
Det har därför blivit allt viktigare att medborgarna
har möjlighet att påverka sin nära verklighet genom
att själva agera. Och då är det ju på den lokala nivån
som medborgarna har den största möjligheten att
möta de förtroendevalda och själva kunna engagera
sig i verksamheten. Där finns förutsättningar till infly-
tande och deltagande på ett helt annat sätt än på den
statliga nivån.
Under senare år har det förts fram en rad förslag
som inskränker kommunernas rätt till självstyrelse.
Förutom beslutet om inomkommunal skatteutjämning
kan nämnas förslag till bibliotekslag och förslag mot
att ta ut avgifter för skolmåltider i gymnasieskolan.
Detta är något mycket allvarligt, fru talman. Med
anledning av vad jag anfört kan det inte råda någon
som helst tvekan om att såväl grundlag som kommu-
nallag stadgar en mycket stark kommunal självstyrel-
se i vårt land.
Varken grundlagen eller Lagrådets rekommenda-
tioner har hittills avhållit den socialdemokratiska
regeringen från att driva igenom lagar som helt up-
penbart urholkat principen om kommunal självstyrel-
se. Det är av största vikt att regeringen respekterar
den kommunala självstyrelsen i lagstiftningsarbetet
och redovisar sina överväganden mot bakgrund av
främst 1 kap. 1 § regeringsformen. Detta bör riksda-
gen som sin mening ge regeringen till känna.
Jag yrkar bifall till reservation nr 1.