Herr talman! Vi ska prata om övergripande miljöfrågor. Det låter lovande. Det låter som om man ska få prata om de stora dragen, hur vi skapar ett samhälle, eller snarare om hur vi ställer om det samhälle vi har till ett samhälle där vi lever gott inom naturens ramar. När man sedan börjar se på de konkreta förslagen hamnar man snabbt i en massa juridiska spetsfundigheter om miljöprövningssystemets utformning, detaljer i minerallagen och miljöbalken.
Men innan vi går in där tänkte jag få säga några ord om miljömålsfiaskot, som Sara Karlsson redan har varit inne på. Regeringen ser ut att klara bara 2 av 16 miljömål. Vi sätter upp en massa fina mål om hur vi ska lämna över miljön i god kondition till nästa generation, och sedan gör vi inte det. Precis som Sara Karlsson var inne på beror det inte på att det inte finns förslag, idéer, styrmedel och åtgärder. Man hade ett helt miljömålsråd till sitt förfogande som tog fram förslag efter förslag, långa listor, rapporter som hette
Miljömålen - nu är det bråttom!
Det som hände var att man ställde in bråttomförslagen i ett skåp, gjorde om hela systemet, och så blev det inte så mycket med förslagen.
Förslagen kan vi fortfarande damma av. Vi kommer säkerligen att behöva ta fram ännu fler förslag. Vi gör det för fullt i Miljömålsberedningen. Jag hoppas och tror att de inte kommer att landa i en byrålåda eller i ett skåp utan att de kommer att bli verklighet en vacker dag. Det är det minsta vi kan göra för att komma någonvart på vägen, komma bort från miljömålsfiaskot som nu hotar.
Jag vill säga lite om det övergripande och sedan gå direkt in på frågan om miljöprövningen. Det är ju så, herr talman, att om jag, talmannen eller någon annan vill öppna en fabrik eller gruva som har en stor miljöpåverkan är det inte bara att sätta i gång. Det måste bedömas miljökonsekvenser och ske prövningar. Det är egentligen rimligt. Vi vill inte ha verksamheter som har en orimligt stor miljöpåverkan. Tvärtom vill vi se till att verksamheter bedrivs med anpassade metoder som skadar miljön så lite som möjligt. Vi vill att hela processen ska gå snabbt och smidigt och självklart också ge bra resultat, vara säker och noggrann.
Ibland kan det finnas en motsättning i detta. Jag tror inte att det finns någon som kan ha någonting emot att regeringen kan komma med mer pengar till de myndigheter som gör prövningarna för att på så sätt förkorta handläggningstiderna. Men när man däremot börjar tala om att kanske luckra upp kraven för att det ska gå snabbare börjar i varje fall jag dra öronen åt mig. Jag tror inte att miljön vinner på det, och jag tror inte heller att företagen i förlängningen vinner på slarviga processer.
Jag har tidigare i talarstolen talat om behovet av att se över miljöbalken och om den fått det genomslag som man tänkte sig när man instiftade den för sisådär 15 år sedan. Av och till har det kommit upp olika fall där lärde män och kvinnor har ifrågasatt om det verkligen blivit som det var tänkt. Vi har till exempel LKAB:s gruva i Svappavaara där man har diskuterat hur långt man egentligen kan tänja på att godkänna ändringar av verksamheten utan att göra en ny samlad prövning av hela verksamheten. Just detta med att ha en samlad bedömning är en av grundstenarna.
Vi har det numera mycket kända kalkbrottet i Bunge på Gotland där man har rest allvarliga frågor om hur vi egentligen tillämpar miljöbalkens hänsynsregler och också art- och habitatdirektivets krav vad gäller biologisk mångfald. Vi har också gruvor som släpper ut många gånger högre halter av vanliga metaller än vad de egentligen fått tillstånd för. Men eftersom de tillstånden var så luddigt skrivna kan man egentligen inte bli fälld för det.
Här har vi en rad exempel. Det finns många fler under årens lopp som väcker behovet av att titta över detta igen. Som ni hör handlar det påfallande ofta om just gruvor. Då är det inte bara miljöbalken som är relevant utan också minerallagen. Därför behöver man kunna titta på lagstiftningarna samtidigt och inte minst hur lagstiftningarna tillämpas.
En annan konkret fråga som behöver ingå i en sådan översyn är hur man gör med gruvor som går i konkurs och sedan inte har pengar att städa upp efter sig. I dag kan staten få stå med kostnaden i ett sådant fall. Naturvårdsverket har påpekat att man behöver ställa högre krav i de fallen på lönsamhetsbedömningar så att man vet att det verkligen finns pengar att använda om det skulle behövas.
Ett annat alternativ som har diskuterats är om man ska ha någon form av obligatoriska försäkringar för gruvbolagen som kan se till att det finns pengar för en eventuell sanering eller återställande om det skulle gå så illa att de går i konkurs.
När man ska ha en sådan översyn av miljöbalken och minerallagen kan man inte bara titta på miljön. Detta är verksamheter som i stor utsträckning bedrivs i renskötselområdet. Där har vi ett urfolk, samerna, som har rättigheter som urfolk. Enligt FN:s urfolksdefinition har urfolk rätt till sin mark, sina territorier, sina resurser, att behålla sin kultur, rätt till erkännande av deras olika identiteter, rätt till självstyre och självbestämmande och rätt att tillfrågas om samtycke vid beslut som kan påverka dem.
Det är ganska klart att om man plötsligt öppnar en gruva mitt i renarnas bästa betesmarker eller mitt i en viktig flyttningsled kan det ställa till stora bekymmer för rennäringen. Vi ska heller inte glömma att många samer är aktiva i turismnäringen. Det är också ganska uppenbart att om man smäller upp en gruva mitt i ett obrutet fjäll kan det ha vissa effekter på friluftslivet. Egentligen kan redan prospekteringen av värdefulla områden skapa en stor oro även om det sedan i slutändan inte blir någon brytning. Det finns goda skäl om man ska ha en sådan översyn att också se hur vi kan garantera samernas rättigheter och våra folkrättsliga åtaganden gentemot dem.
Om vi innan jag avslutar håller oss kvar i fjälltrakterna vill jag säga någonting om terrängkörning. Terrängfordon kan vara en förutsättning för viss näringsverksamhet i fjällen och då inte minst rennäringen. Särskilt fyrhjulingar i fjällen används framför allt i yrkesverksamhet medan däremot snöskotrar ofta används vid nöjesskörning. Användningen har ökat markant de senaste 25 åren, och då särskilt nöjeskörningen.
Jag kan personligen intyga att det inte alltid är jättepoppis på skidlederna när det kommer en snöskoter och förstör spåren, särskilt om skidleden inte ens är tillåten för snöskotrar. Dessutom kan ovarsam terrängkörning ge skador på mark och vegetation. Här tror jag att det behövs både mer tillsyn och mer information för att vi ska få ordning på olaglig terrängköring.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 2.