Herr talman! För några veckor sedan kom Naturvårdsverket med sin uppföljningsrapport om hur väl regeringen följer arbetet med de 16 miljökvalitetsmålen. Det var återigen en nedslående läsning. Naturvårdverket konstaterade att 14 av våra 16 miljömål inte kommer att nås med gällande beslut och styrmedel. Jag sade att det gjorde detta återigen. I fjol kom det med en liknande uppföljningsrapport. Slutsatsen var densamma, 14 av 16 miljömål kommer inte att nås.
Miljökvalitetsmålen ska uppnås till 2020. Det brådskar verkligen. Vi har mindre än sju år på oss. De omfattar allt väsentligt inom vår miljö- och klimatpolitik. Ett klimat i balans, skogen, övergödningen, grundvattnet, fjällandskapet, frisk luft och en giftfri miljö är några exempel på vad som omfattas av de 16 miljökvalitetsmålen.
Förra veckan hade jag en interpellationsdebatt med miljöminister Lena Ek om just de missade miljömålen. Jag hoppades då på att miljöministern skulle presentera förslag på nya beslut och nya styrmedel för hur vi ska komma närmare att nå miljömålen. Men ack vad jag bedrog mig. Jag fick inte ett enda besked.
Nu har vi chansen. Nu debatterar vi bland annat miljömålen. Nu kan de borgerliga partierna berätta om vad som är på gång för att vi ska komma närmare att rädda vår miljö. Det är vad det handlar om.
Jag yrkar bifall till reservation 1 som handlar om ett av miljömålen, nämligen en giftfri miljö. Där har vi identifierat att det är stora problem med läkemedelsrester som läcker ut i vårt avloppsvatten. De går sedan vidare ända ned i grundvattnet. Vi har i dag inte någon bra strategi för att hantera de resterna. Det måste det finnas. Vi har än så länge inte sett några konkreta beslut från regeringen för hur vi ska kunna hantera det problemet på ett tillfredsställande sätt.
Jag vill också nämna reservation 2, miljöprövningar. Som det är i dag växer gruvnäringen så det knakar i Sverige och i många andra länder. Jag är rädd för att vi inte har en lagstiftning som riktigt svarar upp till den snabba expansion som sker just nu.
Helena Leander från Miljöpartiet tog tidigare upp samernas roll. Samerna är vårt urfolk. De har rätt att få säga sin mening om framtida gruvexploatering i deras områden. Vi tycker inte att deras rättigheter är tillräckligt uttryckta i dag i minerallagen och miljöbalken. Det är därför som vi har lyft upp reservationen om miljöprövningar.
Den stora risken med en alltför snabb expansion av gruvindustrin i Sverige är att vi kan få hit lycksökare som inte sätter miljön och lokalsamhället i första rummet. I början av november i fjol skedde en av Finlands värsta naturkatastrofer någonsin. Det var ett stort läckage från en gruva i östra Finland, Talvivaara. Mängder av tungmetaller och även uran har läckt ut i området. Fortfarande arbetar man frenetiskt med att sanera området och rädda människor, djur och natur i området.
Vad är det ansvariga gruvbolagets roll i detta? Om vi hade haft svensk lagstiftning är det väldigt lätt för gruvbolagen att smita från sitt ansvar. Det tycker inte jag är okej. De gruvbolag som går in i verksamheten ska också stå för det ekonomiska ansvaret att återställa och sanera för sin verksamhet om olyckan är framme och det sker en stor olycka eller helt enkelt bara städa upp efter sin verksamhet.
Avslutningsvis skulle jag vilja tala för Vänsterpartiets reservation nr 5 om en översyn av miljöbalken.
I Sverige sker varje år tusentals slutavverkningar av skogen. Vi vet att skogen inte bara har en mängd ekologiska mervärden, som hem för djuren, olika arter och så vidare, utan minst lika viktigt är det med skogens sociala värden. Tänk på alla människor som går ut i skogen på hösten och plockar svamp och bär, joggar och orienterar, barnen leker och så vidare, och en dag när man vill gå ut i sin skog är skogen borta, därför att ett stort skogsbolag har skövlat hela skogen.
Ja, så går det faktiskt ibland till i dag i Sverige. Så får det inte fortsätta, tycker vi i Vänsterpartiet, utan en självklarhet borde vara att det ska ske obligatoriska samråd med de berörda människorna inför en slutavverkning för att i så stor utsträckning som möjligt bygga upp ett folkligt förtroende och förståelse för den viktiga skogsverksamhet som man bedriver. Och självklart är de människor som bor i området ofta de som vet bäst hur skogen ska huggas ned. Allting kanske inte behöver huggas ned. Man kan spara vissa områden eller bedriva en mer plockvis nedhuggning, att man hugger ned de träd som har blivit stora och mogna och låter andra träd växa vidare. Därför är det så viktigt att ha ett obligatoriskt samråd vid alla slutavverkningar.