Fru talman! Låt mig börja med det första. Det är
självklart att en offentlig sektor har ansvar. Varje
människa måste kunna få hjälp när hon inte kan klara
sig själv. Men det är också en självklarhet att den som
kan klara sig själv och sin familj skall få möjlighet att
göra det och inte hindras av att man har en offentlig
sektor som bestyr allt. Den skall ta hand om dem som
behöver vår hjälp. Det är en självklarhet i ett civilise-
rat samhälle. Där måste vi göra insatser. Men det
finns inte anledning att förkväva hela samhällsappa-
raten med ett skattetryck och ett bidragssystem som
är sådant att man inte kan ta sig ur det och själv bidra
till vad man vill lyckas med utan är utlämnad till
politiska insatser.
Om vi sedan tar tidsperspektivet är ju det långt.
Det har funnits möjligheter att ta sig fram hela tiden,
kan man säga, till de sista 20-30 åren då bidragssys-
temen gjort att det inte har varit idé att arbeta. Margi-
naleffekterna har blivit för stora. Man har påverkats
mer om bostadsbidraget fallit bort än om man ökat
sin arbetstid och på det sättet kunnat göra insatser.
Det är alltså de sista 20-30 årens uttalat socialde-
mokratiska samhälle som har bidragit till detta kast-
system - med ett s.