Fru talman! Begreppet hälsa har i modernt väs-
terländskt språkbruk fått en allt vidlyftigare innebörd.
Gränsdragningen mot välbefinnande, livskvalitet och
välstånd kan ibland vara diffus. Redan 1946 definie-
rade Världshälsoorganisationen, WHO, hälsa som ett
tillstånd av fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnan-
de, inte endast frånvaron av sjukdom eller svaghet.
Sedan dess har hälsobegreppet varit föremål för
omfattande teoribyggen och framställts med alltfler
nyanser. Exempelvis skiljer man numera mellan be-
grepp som symtom och tecken. Genom forskning,
teknisk utveckling och erfarenhet vet vi att sjukdom
kan föreligga utan symtom hos patienten. En alltmer
utvecklad diagnostisk teknik gör att vi faktiskt kan
kalla människor sjuka innan de själva har uppfattat
sjukdomen.
I modernt språkbruk kopplas ofta begreppet
tillitsbrist samman med den moderna människans
sjukdomar. Det är i detta som en del av vad som be-
nämns psykosomatisk sjukdom hör hemma. Det finns
också starka samband med livssituation, kultur, eko-
nomi, sociala nätverk, arbete m.m. Dessa samband är
inte nya men har förändrats under tidernas lopp. Ut-
trycket hälsans paradox brukar användas med avse-
ende på dessa tillstånd för att beskriva situationen i de
rika länderna med en objektivt sett god hälsa men
samtidigt med uttryck för sviktande välbefinnande,
exempelvis stress, oro och nervösa problem i befolk-
ningen.
Ett sätt att hantera ett så komplext begrepp som
hälsa skulle kunna vara att skilja mellan ett vidgat
hälsobegrepp och ett vidgat sjukdomsbegrepp. Denna
komplexitet inom området förstärker också nödvän-
digheten av tvärvetenskaplig forskning och samver-
kan mellan olika discipliner för att man bättre skall
kunna definiera och greppa frågor rörande folkhälsa.
Detta är också en förutsättning för en utveckling av
folkhälsoarbetet och lägger en grund för att möta
kommande behov både inom och utanför sjukvården.
Nationella beslut och program definierar det
övergripande arbetet med promotion och prevention.
Bl.a. har aktörer som Landstingsförbundet och
Svenska Kommunförbundet tagit fram ett nationellt
folkhälsoprogram för att ge folkhälsofrågorna en
ökad tyngd i debatten. Programmet syftar också till
att stimulera samverkan mellan kommuner och
landsting. I programmet understryks att hälsostödjan-
de och förebyggande strategier bör läggas fast och
genomsyra all verksamhet i samhället.
Varför gör jag nu denna tillbakablick? Jo, för att
påvisa att resultatet av folkhälsoarbetet inte samman-
faller med mandatperioderna utan sträcker sig betyd-
ligt längre. Det räcker alltså inte med vällovliga be-
slut på hög nivå. Det är ute i samhället som besluten
skall förverkligas. Landsting, kommuner och andra
samverkande aktörer har en avgörande betydelse för
resultatet av besluten. Regionala och lokala enheter
har alla sin självklara plats i folkhälsoarbetet. Som
exempel kan nämnas landstingens hälsopolitiska
program, primärvården - som utgör basen i folkhäl-
soarbetet - de lokala folkhälsoråden, som har stor
betydelse för det lokala hälsoarbetet, länssjukvårdens
viktiga uppgifter i det förebyggande arbetet, folkhäl-
soenheternas konsultativa och stödjande roll och
hälsoinformatörernas direktkontakter. Listan kan
göras lång.
Folkhälsovetenskapen utgör i dag den vetenskap-
liga kunskapsgrunden för folkhälsoarbetet. Den ger
beskrivningar och analyser av förhållanden i befolk-
ningens hälsoutveckling och beskriver dennas orsaker
och konsekvenser samt förändringar över tiden. Folk-
hälsovetenskapens betydelse i arbetet för en ökad
folkhälsa är uppenbar. Forsknings- och utvecklings-
enheter är ett sätt att omsätta teoretiska kunskaper till
praktiskt handlande i det lokala folkhälsoarbetet.
Vi kristdemokrater har i våra motioner på området
lyft fram frågor som vi anser angelägna att belysa.
Jag skall här enbart lyfta några. Trots ökad medel-
livslängd och förbättrade levnadsvanor föreligger
ojämlikhet i hälsotillstånd mellan kvinnor och män,
olika sociala grupper och regioner. Därför anser vi att
det är viktigt att hälsopolitiska hänsyn skall vara en
naturlig del i samhällsplaneringen.
Åtgärder för att minska antalet självmord måste
intensifieras. Självmord är i dag den vanligaste döds-
orsaken i åldersgruppen 15-44 år. Det behövs omgå-
ende satsningar på detta område. Här föreligger också
ett kollektivt ansvar hos oss alla.
Allergiska sjukdomar ökar fortfarande oroväck-
ande och är ett område som fordrar ett brett spektrum
av åtgärder. Därför anser vi att det är viktigt med
insatser på forskning, utbildning och information för
att vända trenden med ökade allergier.
Vid en undersökning som presenterades nyligen
framkom att alltfler barn i Sverige mår psykiskt då-
ligt. Orsakerna är flera. En bidragande orsak är den
s.k. samlevnadskrisen. Vid separationer är det nästan
alltid barnen som är de största förlorarna. Därför bör
en av samhällets viktigaste uppgifter vara att bidra till
att familjer kan hållas samman och inte onödigtvis
splittras upp.
Missbruket av alkohol och droger är tyvärr stort,
likaså bruket av tobak. Förebyggande insatser på
dessa områden är en förutsättning för att minska kon-
sumtionen. Särskilt viktiga är insatser riktade mot
barn och ungdomar. De skador som åsamkas av bruk
och missbruk av dessa droger är väl dokumenterade.
De kostnader för samhället som detta orsakar är
mycket stora. Detta är ett högprioriterat område för
oss. Vi har inte tid att vänta. Vi kan inte avvakta och
se fler förstörda människor i vårt samhälle.
Fru talman! Vi står givetvis bakom alla våra re-
servationer, men för tids vinnande yrkar vi bifall
endast till reservation nr 2.