Fru talman! Det hade kanske varit bättre om vi
hade ställt oss frågan: Vad sker efter utvärderingen?
Om vi ser tillbaka, återigen, kanske i ett tioårspers-
pektiv, kan vi konstatera att skolan aldrig har varit så
utvärderad, granskad och så noggrant följd när det
gäller resultaten som den är i dag. Det är alltså inte
brist på det som vi lider av utan jag, som skolminis-
ter, ställer mig ofta frågan: Vad sker efteråt?
Det är precis samma debatt som vi hade tidigare
om mobbningen. Vad sker på skolorna om man nu
konstaterar att eleverna inte har nått de mål som man
vill ställa upp? Vad sker i fullmäktigeförsamlingen i
kommunen? Hur engagerar man sig? Talar man om
resurser? Talar man om att det är brist på den perso-
nal som man behöver, eller hur förs debatten?
Vi kan konstatera att vi på en lång rad punkter har
vidtagit olika åtgärder för att stärka dialogen mellan
skola och hem. Vi har utvecklingssamtalet. Vi kan
titta på rapporter runt utvecklingssamtal. I de första
rapporterna, som kom 1995-1996, visade det sig att
den här snällheten fortfarande var väldigt domineran-
de. Man kanske inte fick de här raka beskeden, precis
som Ulf Nilsson sade. Men i den sista rapporten, som
vi nu har fått när vi följer upp utvecklingssamtalen,
visar det sig att föräldrarna faktiskt är mycket nöjda
med resultatet. De säger att det har blivit en betydlig
förbättring och att man i dag får klarare besked än
man har fått tidigare. Vi har sett att vi via åtgärder,
stödinsatser och kompetensutveckling för lärarna har
kommit ett steg vidare och nått förbättring. Det kan
bli ännu bättre, men det har gått framåt.
Sedan gäller det åtgärdsprogram som riksdagen
har beslutat om. Vi kan gå tillbaka och titta på de
första rapporterna. Då var det få skolor som använde
sig av åtgärdsprogram. I senaste rapporten visar det
sig att det är en betydligt större användning av åt-
gärdsprogrammen. De har fått en bättre struktur, och
riksdagen har också beslutat att en elev i dag har en
möjlighet och en rättighet att kräva att ett åtgärdspro-
gram ska skrivas. Det är alltså inte bara upp till sko-
lan att bestämma över det här instrumentet.
Jag tror att det är via den här typen av åtgärder -
att följa upp, ge mer kompetensutveckling och föra
frågan framåt - som vi ska arbeta. Det gäller alltså
inte bara att t.ex. öka antalet prov utan också att se till
att arbetet mellan proven verkligen kommer till stånd
ute i skolorna. Här är t.ex. en sådan satsning som att
vi nu kommer att ha mer personal i våra skolor oer-
hört viktig. Vi vet att 90-talet var en period då antalet
vuxna i skolan minskade, och då blev det också sämre
möjligheter att möta eleverna i olika grupper beroen-
de på deras behov av stöd.
En del där skolan fortfarande har mycket att göra,
och som jag dessvärre inte har sett alltför många
positiva rapporter om, är elevernas egen möjlighet att
påverka sin studieplanering, de s.k. individuella ut-
vecklingsplanerna. Här är läroplanen och kursplanen
mycket tydliga i att eleven tillsammans med läraren
ska tala om hur man ska nå målen. Detta handlar ju
också om tydlighet. När man diskuterar ett mål - här
är målet, dit ska vi nå - måste man givetvis utgå från
en lägesbeskrivning: Här befinner jag mig nu, och om
jag vill nå det mål vi har satt upp, hur ska vi då till-
sammans nå dit? Då får eleven ett tydligt besked av
läraren i den här dialogen om vilka möjligheter han
har att nå målet. Men när det gäller detta, elevens
egen möjlighet till påverkan och inflytande, ser jag
fortfarande stora brister. Här ser jag att vi måste fort-
sätta att göra insatser mot lärarna för att få en föränd-
rad attityd.