Fru talman! Jag tackar skolminister Ingegerd
Wärnersson för svaret. Av svaret framgår att skolmi-
nistern håller med mig om att frågan om betygens
tillförlitlighet är viktig. Men som jag ser det tycker
jag inte att skolministern vill ta steget fullt ut och
sätta in kraftfulla åtgärder för att verkligen garantera
betygens tillförlitlighet. Jag frågade i min interpella-
tion om skolministern vill ge Skolverket ett särskilt
uppdrag att utvärdera om betygen motsvarar kun-
skapsmålen. På den frågan svarar skolministern nej.
Varför tycker då jag att det är så viktigt att utvär-
dera om betygen motsvarar kunskapsmålen? Jo, ele-
ver som inte når upp till kunskapsmålen har rätt till
stöd i den svenska skolan. Varje elev som får ett
felaktigt betyg blir då samtidigt bestulen på det stöd
som han eller hon har rätt till. Och genom hela skol-
systemet ser vi problemet med att elever skickas
vidare i systemet utan förutsättningar att klara sig och
utan att de i rätt tid får den hjälp som de så väl skulle
behöva. Jag tycker att det ibland använda uttrycket
"snällfälla" ger en träffande beskrivning av vad som
drabbar alltför många svenska elever. Den här snäll-
fällan innebär att en pojke eller en flicka inte får reda
på att kunskaperna inte räcker till förrän det är allde-
les för sent. Snällfällan leder till att många elever på
gymnasiets individuella program ska försöka ta igen
vad de skulle ha lärt sig i grundskolan. Och den här
fällan innebär att elever luras på sin rätt till stöd.
En första förutsättning för att ta reda på om ele-
verna får den hjälp som de behöver är att man garan-
terar att ett godkänt betyg verkligen är ett godkänt
betyg. Men tyvärr talar många fakta för att det här
betyget inte alltid är rättvisande. Det finns många
olika undersökningar som visar att det finns mycket
kvar att göra här. 1999 gjordes ett omfattande skriv-
test i Stockholm av forskaren Birgitta Allard. Trots
att hon i undersökningen utgick från väldigt låga krav
på skrivförmåga konstaterade hon att 13 % av av-
gångseleverna i nian skrev osammanhängande med
staplade kortsatser och fattigt ordförråd. Och det finns
andra läsförståelseundersökningar där man har kom-
mit fram till slutsatsen att var femte avgångselev
saknar förmåga att läsa och förstå en vanlig enkel
tidningstext.
Man kan jämföra de här undersökningarna med
betygsstatistiken. Man kan då konstatera att ungefär
4-5 % av eleverna inte klarar godkänt i t.ex. svenska,
engelska eller matematik. Hur kan det då komma sig
att en tredjedel av samma elever sedan inte klarar av
att gå igenom gymnasiet? En massa sådana här upp-
gifter visar ju att betygsstatistiken döljer verkliga
förhållanden.
En titt på Skolverkets statistik över nationella
prov och betyg från år 2000 visar också tänkvärda
siffror. På t.ex. det individuella programmet hade
28,3 % ej godkänt på det nationella provet i engelska
A, men endast 19, 6 % hade IG som slutbetyg i eng-
elska A. I matte A fick 24 % av samtliga elever inte
godkänt på det nationella provet, men betydligt färre
fick IG i betyg. Det är visserligen sant som skolmi-
nistern säger att allt inte kan mätas i ett nationellt
prov, men när skillnaderna är så stora finns det verk-
ligen anledning att fråga sig om betygen sätts på
riktiga grunder. På något sätt tycker jag att skolmi-
nistern går runt den här frågan lite grann i sitt svar.
Min fråga är: Tycker inte också skolministern att
mycket talar för att utvärderingen i skolan fortfarande
är bristfällig, och vad vill egentligen skolministern
göra för att öka betygens likvärdighet och för att öka
deras värde som utvärderingsinstrument?