Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt gå upp i den här debatten, men jag tyckte att det var sjystare att gå upp i debatten än att sitta och mumla i stolarna nedanför.
Det här är ju inte en debatt om externa medel eller inte, utan det handlar om en balans mellan externa medel och fakultetsmedel. Det är väldigt viktigt. Det finns ingen forskare, tror jag, och heller ingen folkpartist som hävdar att man inte ska ha några externa medel alls. Det handlar om en balans, och den balansen är fel i dag.
Den är fel av flera skäl. Ett skäl är att när en så stor andel av forskningen finansieras av externa medel - vilket framför allt är fallet på de tekniska och medicinska fakulteterna, där de ligger runt 70 % - dominerar de hela forskningen. Då dominerar de alla möjligheter och inriktningar. Då kvävs fantasin. Då kvävs möjligheten till nydanande och nyskapande.
När jag om några månader går tillbaka till min tjänst har de doktorander som finns på min avdelning producerat ett antal resultat. En del av dessa är så förvånansvärda att man borde gå på djupet med dem. Dock är de av den kvaliteten att jag inte kan söka ett doktorandanslag på två år eller en postdoktorstjänst på ett år för dem. Jag behöver använda två tre månader för att undersöka om det verkligen ligger någonting i det som de har kommit fram till. Men de två tre månaderna finns inte, för de finns inte finansierade.
Det är grundproblemet vad gäller balansen mellan externa medel och fakultetsanslag. Det måste finnas fakultetsanslag så att man kan bedriva just den forskning som det faktiskt inte går att söka pengar för eftersom den inte har kommit så långt att den kan formuleras i en forskningsansökan.