Herr talman! Först av allt: Låt mig till utbildningsministern framföra mitt tack för interpellationssvaret. Det märks att utbildningsministern har lagt ned stor möda och mycket tid på att formulera sitt svar. Dock menar jag att det finns några brister, skönhetsfläckar, i resonemanget.
En välrenommerad svensk forskare, tillika professor vid ett av våra lärosäten, utbrast för en tid sedan: "Förr sökte jag sanningen. Nu söker jag pengar." Det var detta uttalande som fick mig att ånyo sätta mig ned och söka kunskaper och sätta mig in i sakernas tillstånd som präglar verkligheten för forskarna vid våra universitet.
Dagens debatt handlar om universitetsforskningens oberoende. Det är ett ämne som engagerar och berör. Ytterst handlar det om den framtid som vi tillsammans ska skapa för vårt land och vårt folk. De invändningar som jag har mot svaret är följande.
För det första: De offentliga medlen har inte alls ökat kontinuerligt sedan 1998, som ministern säger. Anslaget har inte räknats upp motsvarande den pris- och löneomräkning som har varit. Det som har slukat en stor del av forskningsanslagen är effektivitetskravet på offentliga verksamheter i storleksordningen ett par procentenheter per år.
I forskningspropositionen som kom förra året tilldelades universitet och högskolor ett anslag till utbildning och forskning under kommande treårsperiod som motsvarar ungefär lika mycket som de ska spara. Det är nu ett faktum att det är 15 år sedan fakultetsanslagen höjdes vid de stora, gamla universiteten i vårt land.
För det andra, herr talman: Forskning och utveckling i procent av bnp sjunker i år och hamnar under 4 %. Högskoleverket skriver på sin hemsida: "För första gången på ett decennium minskade också forskningsintäkterna under 2005." Det är intäkter från externa finansiärer som har minskat, det vill säga pengar från organisationer som fördelar resurser till forskning och forskningsprojekt. Externa medel står för 75 % av anslagen, och staten står för 25 %.
Sverige är sårbart på det sättet. Den svenska forskningen är sårbar eftersom forskningsresurserna kommer från stora företag. Vad händer om Astra flyttar utomlands? För ett par år sedan översteg deras forskningsbudget den svenska statens. Som jämförelse vill jag, herr talman, framhålla att i övriga EU-länder står staten för 40-50 % av budgeten för forskning och utveckling.
För det tredje: Jag menar, herr talman, att staten borde stödja lärosätena genom att arbeta för att de ska få full täckning för de indirekta kostnaderna också vid projektanslag. Riksdagen har beslutat att principen om full kostnadstäckning bör gälla, men de statliga sektorsorganen motarbetar detta. Basanslagen eroderas, och lärosätenas självständighet hotas de facto. Om de stora, gamla och välrenommerade forskningsuniversiteten, Uppsala och Lund, på sikt ska kunna bestå och utvecklas som internationella forskningsuniversitet krävs betydande resursförstärkningar. Dagens universitet är strukturellt underfinansierade, vilket kommer att få förödande konsekvenser inför framtiden.
Jag vill också i denna talarstol i andrakammarsalen säga som
rector magnificus
vid Uppsala universitet alltid säger: För övrigt anser jag att fakultetsanslagen bör höjas.