Herr talman! Men nog måste väl utbildnings- och kulturministern ändå hålla med mig om att det är negativt att varje professor och forskare måste ägna så stor del av sin arbetstid åt att författa ansökningsframställningar. Det blir väldigt krävande när man vet att knappt 10 % beviljas. Nog måste man väl psykologiskt ändå kunna hålla med och på det sättet ge kredd åt alla de forskare som sliter med detta år efter år. Det tycker jag vore klädsamt faktiskt. Det är också så att skicklighet i att formulera ansökningar nu alltmer räknas som en avgörande merit hos en forskare vid tillsättning av akademiska tjänster. Nu är det inte längre bara vetenskaplig eller pedagogisk skicklighet som är det viktigaste. Det är tråkigt att det är på det här sättet, och någonting måste göras. Därom tycker jag att vi kunde vara överens.
Självklart är det så att också Folkpartiet vill se konkurrens om forskningsanslag, men det hindrar inte att vi med dårars envishet kommer att framhålla att fakultetsanslagen måste höjas. Detta är oerhört viktigt, för vad vi ser är en oroande utveckling. De stora vetenskapliga landvinningarna har varit resultat av nyfikenhet och kreativitet utan föreställningar om vilken samhällelig nytta forskningsresultaten en dag skulle komma att generera. Där är det viktigt att universiteten själva, som anslår tonen och beviljar anslag, finansierar sina projekt, så att det inte i alltför hög grad är näringslivet, det privata eller andra aktörer som kommer in och betalar den här forskningen.
Forskningen behöver garanteras större frihet. De statliga forskningsrådens och forskningsstiftelsernas självständiga ställning måste säkras. Jag menar också, trots att jag är ledamot av konsistoriet vid Uppsala universitet, att det är en viktig symbolfråga att ledamöter vid styrelserna inte ska utses av regeringen utan av vetenskapssamhället. Regeringens direkta inflytande ska avskaffas. Och en gång till, en gång för alla: Fakultetsanslagen ska höjas.