Herr talman! Utan att vara polemisk kan jag säga
att det största problemet kanske inte är vad vi admi-
nistrativt gör utan att det faktiskt fortfarande sker en
försurning i våra marker.
Försurningen uppmärksammades för 30 år sedan.
Man skulle ha önskat att problemen nu var lösta, men
tyvärr är det inte alls på det sättet. Den fortgår allt-
jämt.
Många av de problem som vi har i Sverige baseras
bl.a. på att vi har sura berggrunder, gnejs och granit,
vilket innebär att den svenska jorden har mycket svårt
att stå emot försurning. Det är en helt annan sak i
länder som har basiska bergarter och kalk.
Vi kan konstatera att det fortfarande finns över
10 000 sjöar och 100 000 kilometer försurade vatten
som inte behandlas. Det är ungefär 20 000 sjöar och
120 000 kilometer vattendrag som har försurats så
allvarligt att man kan se att det har gett biologiska
skador. Faktum är att försurningen fortfarande är ett
av de största hoten mot biologisk mångfald i svensk
natur.
Det är inte bara sjöar som drabbas utan även sko-
gen. Ibland är jag litet ledsen för att pH-skalan är
uppsatt som den är. Det betyder att ett snäpp innebär
en försurning som är tio gånger värre än tidigare.
Om man tittar i jorden i skogen i dag ser man att
det allt lägre pH-värdet börjar komma ned en bra bit i
marken, vilket får till följd att metaller faller ut och att
många av de organismer som har funnits i skogsmar-
ken och som är absolut nödvändiga för att skogen
skall kunna vara frisk och grön slås ut, t.ex. många
svampar och träd som bildar mykhorriza. Det är en
förutsättning för att träden skall må bra. Många av de
skogsskador som vi i dag börjar se beror fortfarande
på försurningen.
Trots att det har skett en 40-procentig reduktion
av svaveldioxidutsläppen i Europa räcker det inte alls.
Det skulle behövas en reduktion med ungefär 75 %
för att naturen skulle ha en möjlighet att återhämta
sig. Det är alltså mycket allvarliga problem som vi
diskuterar. De handlar betydligt mer om vilka åtgär-
der som vi måste vidta än om hur vi organiserar Na-
turvårdsverket.
Miljöpartiet inser att detta inte är sista gången som
vi diskuterar försurningen i denna kammare. Men vi
har hälsat rapporten från Riksdagens revisorer med
viss tillfredsställelse och inser att den får ses som en
rapport på vägen mot de kraftfulla åtgärder som måste
vidtas. Vi vet att allt som skall göras inte kan göras i
Sverige. Många av de försurande ämnena vi har t.ex.
från trafiken alstras här och påverkar den svenska
naturen, och i fråga om det kan vi göra mycket, be-
tydligt mer än vad som i dag sker.
Miljöpartiet anser att förutsättningen för att kom-
ma till rätta med denna situation och skapa ett samhäl-
le som är långsiktigt ekologiskt hållbart är att vi tar
till ekonomiska medel, att vi skapar en grön skatte-
växling som innebär att man höjer skatten på råvaror,
energi och utsläpp och sänker skatten på arbetskraft.
Vi måste skapa ekonomiska incitament för att skapa
det ekologiskt långsiktigt hållbara samhället. Detta
har diskuterats oerhört mycket, men man kommer
ingenstans. Detta känns oerhört frustrerande. Jag vet
inte om det för så många steg framåt att beställa nya
utredningar.
Vi i Miljöpartiet har varit ganska konkreta i våra
förslag, något som kanske skiljer oss från andra parti-
er i riksdagen. Vi menar att det nu är dags att sätta
ned foten och säga att vi skall växla 25 miljarder
kronor för åren 1999-2000. Vi skulle vilja ha ett
principbeslut om att en skatteväxling av ytterligare
100 miljarder kronor skall ske inom 15 år. Det är dags
att ta de första stegen för att knyta ihop det ekologiska
och ekonomiska samhället, så att vi får en utveckling
som skapar det ekologiskt långsiktigt hållbara samhäl-
le som vi vill ha.
I detta betänkande finns det också en reservation
från Miljöpartiet i vilken miljöforskningen tas upp.
Det är något som vi har debatterat många gånger här.
Vi är missnöjda med att miljöforskningen nu skall
bekostas av MISTRA, eftersom vi anser att mycket av
den forskning som är nödvändig och som det blir
svårt att alla gånger förutse faller mellan stolarna.
För någon vecka sedan var det en artikel i Dagens
Nyheter som var mycket kritisk till just hur pengarna
till miljöforskningen fördelas. Man menade att en stor
del av den nödvändiga forskningen kommer att stå
utan medel. Detta är mycket olyckligt i den situation
som jag just har beskrivit, att vi fortfarande kan se att
de nu välkända och gamla problemen fortfarande
existerar. Vi har också diskuterat detta i samband med
diskussionen om hur mycket pengar som måste avsät-
tas till kalkning. Och tyvärr är det på det sättet att så
länge som vi har den situation som vi har måste vi
kalka i sjöar och vattendrag för att kunna bibehålla
den biologiska mångfald som vi har.
Naturligtvis är inte det heller någonting som lång-
siktigt är hållbart men vi måste i alla fall se till att det
vi vill bevara finns bevarat den dagen vi kan skapa en
politik som på sikt ser till att naturen inte fortsätter att
försuras.
Vi i Miljöpartiet stöder självfallet våra reservatio-
ner men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till
reservation 3.