Fru talman! Jag har på en punkt en annan upp-
fattning än Lena Klevenås. Jag tror att de produktivi-
tets- och rationaliseringsvinster som vi gör är bra för
våra löntagare.
Det bästa exemplet ligger litet långt bak i tiden,
men det kan vara intressant att se effekterna av det.
Det var det löpande bandet när det infördes vid pro-
duktionen av T-forden. När det infördes åstadkom
man en enorm produktivitetsvinst. Man minskade
arbetsinsatsen flera gånger under en tid av ett och ett
halvt år för att tillverka en bil. Med Klevenås resone-
mang skulle det innebära att det var en stor välfärds-
förlust eftersom man åstadkom en enorm rationalise-
ring och en massa jobb försvann.
Helt plötsligt blev bilen en tillgång för människor
som inte var så rika. Man kunde tillverka många fler
bilar. Man kunde också tillverka bilarna till ett lägre
pris. När detta löpande band infördes kunde de som
köpte en bil handla något mer än bilen. Därmed blev
löpande bandet startskottet på en kraftig förbättring
för de löntagare som jag och Lena Klevenås företrä-
der. Industrisamhället bröt igenom och sänkte till-
verkningskostnaderna för varor från det gamla hant-
verkssamhället till det nya industrisamhället.
Det som nu sker är ungefär samma sak, fast i be-
tydligt mindre steg. Vi har inte alls samma produktivi-
tetsvinster i dag som på den tiden. Jag tror att det är
bra. Det Lena Klevenås och jag skall slåss för är att se
till att det välstånd som skapas som ett resultat av
dessa produktivitetsvinster kommer de människor vi
företräder till del. För det krävs ett mycket större
internationellt engagemang. Det räcker inte med att vi
har socialism i Sverige, utan vi måste ha det i hela
världen.