Fru talman! Precis som Maria Larsson sade enga-
gerar denna fråga många människor ute i landet och
därmed många av oss riksdagsledamöter. Vi får
många samtal från och kontaktas av allmänheten.
Man är orolig för vad som händer på vitala områden.
De regionala obalanserna i Sverige har ökat dra-
matiskt i Sverige under de senaste åren. Storstadsom-
rådena växer, med regeringens goda minne, medan
främst skogslänen och men även mindre och medel-
stora städer minskar. Att många människor ser sig
nödsakade att flytta kan delvis förklaras med att
många upplever att samhällsservice av olika slag
successivt försämras, framför allt på landsbygden och
på mindre orter.
Posten har genomfört, och håller på att genomfö-
ra, mycket stora förändringar. Man har sagt upp av-
talet med Nordbanken, och man gör sig av med Post-
girot. Nu håller man på att avveckla kassa- och betal-
service i traditionell mening. I stället inrättar man
serviceställen. Dessa kan vara ett bra alternativ, men
det blir svårt för allmänheten att hålla sig ajour med
snabbheten i förändringen. På andra ställen, på mind-
re tätorter, samlar man ihop brevlådor så att postkun-
derna, som Maud Björnemalm sade, får gå långa
sträckor för att hämta sin post. Lantbrevbärarlinjer
läggs om och avgiftsbeläggs i många fall.
Många av de här förändringarna upplevs, med
rätta, som försämringar och fördyringar för de männi-
skor som berörs. Som Elver Jonsson sade har detta i
medierna beskrivits med rubriker om nedmontering,
slakt osv. Möjligen är det lite överdrivet, men det är
den bild som man kan få av de förändringar som görs.
Jag har själv träffat postledningen och fått infor-
mation om de förändringar som genomförs. I trafikut-
skottet har vi också fått information. Jag är övertygad
om att man gör vad man kan, men informationen om
vad som händer och om varför det händer är många
gånger bristfällig.
För mig som centerpartist är det väldigt viktigt att
slå vakt om servicen runtom i landet. Dessutom ska
den här servicen vara likvärdig för alla människor
överallt i landet. I det sammanhanget skulle jag vilja
komplettera de frågor som rests av de andra i den här
interpellationsdebatten med någon fråga till statsrå-
det.
Hur blir det med lantbrevbäringens kassaservice i
den förändring som nu sker? Tidigare fanns det ut-
redningsförslag om att kassaservicen skulle minskas
från att omfatta fem dagar i veckan till att bara om-
fatta en dag i veckan. Detta vållade en storm av pro-
tester. Vid det tillfället lades det hela till handlingar-
na, men frågan tycks leva vidare i vissa sammanhang.
I dag är det 2 500 brevbärare som upprätthåller
den här viktiga servicen, som 700 000 hushåll runtom
i landet har nytta av. Naturligtvis är därför varje för-
ändring dramatisk.
En annan sak som jag tror gör väldigt många
människor konfunderade är den fråga som Elver
Jonsson var inne på: Vad är egentligen ett postkon-
tor? Varhelst i världen man reser vänder man sig ju
till postkontoret när det gäller brev, försändelser,
vykort och frimärken. Om några månader ska vi i
Sverige inte kunna gå till det som kallas för postkon-
tor för att ens köpa frimärken. Hur förklarar statsrådet
detta för en allmänhet som inte förstår att det är för-
bättrad service att inte ens kunna köpa frimärken på
det som kallas för Posten?
Jag vill balansera den bild som har getts här. Det
finns inslag i de förändringar som genomförs som
faktiskt innebär bättre service. Posten har i sitt eget
dokument en vision om att man ska bli världens bästa
post.
De serviceställen som inrättas innebär längre
öppethållandetider och bättre service på sina håll.
Därför är det olyckligt att det sprids en bild av Posten
som ett företag som inte riktigt vet vad man gör när
man - som det har beskrivits i medierna - plötsligt
aviserar stora förändringar för lantbrevbärarlinjerna
och sedan fryser det hela och säger att man ska funde-
ra ytterligare.
Det vore bra om statsrådet kunde räta ut en del av
de frågetecken som här har förts fram från olika håll.