Fru talman! När jag nu ska tacka för svaret, som
man helst bör göra, slås jag av att sista sidan måste ha
fallit bort. Statsrådet har valt att besvara två interpel-
lationer samtidigt. Den ena handlar om brevbäring i
landsbygd. Där får vi beskedet att regeringen har
backat, såtillvida att man nu vill se över brister i den
delen. Den andra handlar om kassaservicen. Det kan
väl inte vara så att det uteblivna svaret på de frågor
jag har rest är ett signifikant uttryck för regeringens
bristande intresse, i synnerhet för kassaservice till
landets medborgare och postkunder. Det är en ful
tanke, så jag får stryka den.
Jag påstår att Postens splittring av verksamheten i
kombination med oklara besked om vad förändringen
innebär har ställt till både oreda och oro.
Reformen, eller kanske snarare förändringen, var
dåligt förberedd. Framför allt var konsekvenserna inte
genomlysta. När den situationen uppdagades fick
näringsministern resa ut med "lugnande tal" både här
i riksdagen och på möten och pensionärskongresser.
"Allt ska bli bättre", var Björn Rosengrens fältrop.
Det ska vara minst ett postkontor i varje kommun.
Min fråga är: Vad är, med regeringens terminolo-
gi, ett postkontor?
När Postens koncept införs och under detta år
slutgiltigt införs för kassaservicen är det några grup-
per som känner av det mer än andra: pensionärer,
småföretagare och glesbygdsboende. Den penning-
förmedling som förutsätts ske i allt större utsträck-
ning via elektronisk överföring är ju inte aktuell för
de flesta pensionärer. De har ett traditionellt sätt att
hantera sin hushållsekonomi, och för flertalet i denna
grupp är IT eller datorköp inte aktuellt för att klara ett
fåtal hushållsräkningar.
När det gäller småföretagarna har man utöver
dramatiska höjningar av t.ex. postboxavgifterna också
blivit varse att man inte kan uträtta sina ärenden
samlat. Man får privata paket på ett ställe och företa-
gets brev och paket på ett annat serviceställe. Flertalet
ekonomiska transaktioner får ske på banken. Dess-
utom har man fått saldobesked på Postgirot fördröjda
med en eller flera dagar.
Glesbygdsboende, som i regel har en god lant-
brevbärarservice, får nu finna sig i att bli avkrävda
stora årliga belopp för att få posten utdelad, och i
dagarna har Posten aviserat dramatiska höjningar av
t.ex. tidningstaxan. Som jag sagt ser det ut som att
regeringen försöker korrigera på just den punkten.
Det koncept, fru statsråd, som tonar fram är inte
att grunden för postal service har breddats. I stället
har den smalnat av och selekterats. Den kundvänlig-
het som Postens ledning och Näringsdepartementet
talat om är inte bara begränsad, utan framför allt är
den också dyrare. Om detta har regeringen genom
statsrådet Mona Sahlin inget att säga.
Ovissheten kring kassaservicen och dess, som det
synes, försämring har gett utslag i den allmänna de-
batten med stora reportage i svensk press. Dagens
Nyheter har haft en jättelik artikel över två helsidor,
och Aftonbladet har haft en serie på temat "Slakten
av Posten" med löpsedlar som ropat ut: "Nu monteras
Posten ned". En känd journalist på samma tidning
skrev i en krönika att nu går "Posten in i dimman och
blir osynlig".
Inom facket är man bekymrad. Personalen, som i
regel nästan undantagslöst är kvinnor, har kommit i
kläm. Det offensiva Postverket riskerar att bli ett
blödande förlustföretag. Redan talas det om minus i
miljardklassen.
Jag beklagar att Postens enda guldklimp, Postgi-
rot, sålts ut. Med sunt bondförnuft kan det väl hävdas
att man ska vårda sig om sin bästa mjölkko.
Fru talman! Talartiden är slut, men jag återkom-
mer.