Fru talman! Jag ska uppehålla mig vid enbart en del i betänkandet, nämligen frågan om handläggning av trafikskadeärendena. Jag vill inleda med att erinra om att det är ungefär, grovt räknat, 500 personer som dödas i trafiken varje år. Uppemot 50 000 personer skadas varje år. Kostnaden för försäkringsbolagen uppgår till ca 3 miljarder kronor per år. Det är ingen liten verksamhet att handlägga och reglera de skador som uppstår i trafiken.
Det finns speciellt tre omständigheter som tidigare talare delvis har berört som gör mig bekymrad och som gör att vi har reserverat oss för att göra detta till föremål för vidare utredning.
För det första är det de långa handläggningstiderna i den typen av ärenden. Här talar vi inte om månader utan om år - ibland många år. Det framgår av uppgifter från försäkringsbolagen och Finansinspektionen att handläggningstidernas längd dessutom har ökat under senare år. Det är naturligtvis oerhört besvärande för de skadelidande. Det är också långa handläggningstider i Trafikskadenämnden, som ju ska yttra sig i alla allvarliga personskadefall.
För det andra är det problemet - som någon har berört här - med försäkringsbolagens sakkunnigläkare, förtroendeläkare, som ju aldrig träffar den skadade personen utan gör sina bedömningar utifrån ett skriftligt material. När förtroendeläkarna hos försäkringsbolagen kommer fram till ett resultat som inte ens den behandlande läkaren kan förklara för den skadelidande är det ett verkligt stort bekymmer. Detta förekommer tyvärr i ganska stor utsträckning. Jag tror inte att det uppdrag som Socialstyrelsen har fått är tillräckligt för att klara ut situationen med läkarna och den medicinska bedömningen av personskadorna.
För det tredje - och det är kanske den mest besvärande omständigheten för skadade personer - är det kostnaderna för att skaffa sig biträde och ombud. Här har historiskt sett försäkringsbolagen i Sverige varit generösa och ställt upp och betalat juridiska ombud åt personer som har blivit skadade i trafiken om skadorna har varit någotsånär allvarliga. Tyvärr har vi under senare år sett tydliga tecken på att man inskränker den möjligheten i försäkringsbolagen.
De verkligt stora problemen uppstår vid en tvist mellan den skadelidande och försäkringsbolaget. Då finns i dagsläget inte någon allmän rättshjälp att få för den skadelidande. Det finns egentligen ingenting annat än rättsskyddet i de försäkringar som kan vara aktuella. Vi vet sedan tidigare diskussioner att det är ett stort bekymmer med att försäkringsbolagen har begränsningar till 75 000 eller högst 100 000 kr per skadefall, vilket innebär att det inte går att driva en något komplicerad rättegång ens i tingsrätten.
Vi menar att man måste titta närmare på frågan. Man måste ställa sig frågan vem det är som ska betala rättegångskostnaderna. Man kan i varje fall överväga om inte en trafikskada skulle kunna likställas med den tvångssituation som gäller vid en expropriation, där den exproprierande får betala kostnaderna i första instans. Jag menar att man får överväga om försäkringsbolagen ska betala hela kostnaden i första instans oberoende av utgången i målet. Jag vill inte säga att det är säkert att man ska göra så, men jag menar att man ska överväga frågan.
Dessa omständigheter har Finansinspektionen tagit upp i sin rapport
Stärkt skydd för trafikskadade
. Vi i utskottet känner dem väl.
Men de åtgärder och förslag som i någon utsträckning redan har satts i sjön och som säkert kommer att genomföras är enligt vår bedömning inte tillräckliga. Vi menar att man måste ta till en ordentlig utredning för att de skadade personerna bättre ska kunna ta till vara sina rättigheter.