Herr talman! Många av Västeuropas länder, inte bara Sverige, har i några decennier haft en mycket stor utomeuropeisk invandring. Det har varit fråga om ekonomiska migranter. Det har varit fråga om asylsökande. Det har varit fråga om illegala invandrare, papperslösa, ensamkommande minderåriga, en stor grupp anhöriginvandrare med mera.
Sveriges asyl- och invandringspolitik har genom åren karakteriserats av kravlöshet. Vi har inte utgått från vilken typ av invandring vi behöver, utan vi har tagit emot enorma mängder invandrare. Många av dem, alltför många, har omedelbart hamnat i arbetslöshet och utanförskap och bosatt sig i segregerade områden och bildat etniska enklaver inom vårt lands gränser, vilket i sin tur har ökat risken för gängbildningar, kriminalitet och annat samhällsdestruktivt leverne.
Det här har också orsakat oss stora ekonomiska förluster. All samlad expertis som har försökt beräkna de samhällsekonomiska effekterna av den svenska massinvandringspolitiken har kommit fram till att Sverige förlorar ekonomiskt på denna politik. Professor Bo Södersten, professor Jan Ekberg, professor Kjetil Storesletten, universitetslektor Lars Jansson med flera har alla räknat på olika sätt. Alla har de kommit fram till olika summor, men alla har de varit rörande överens om att Sverige förlorar ekonomiskt på massinvandringspolitiken.
Massinvandringsförespråkarna brukar hävda att den demografiska utvecklingen kräver ständigt ökad invandring, men även detta motsägs av expertisen.
Jan Tullberg, som är docent i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm har i Ekonomisk Debatt nr 1, 2011 skrivit en artikel om invandringen och den svenska ekonomin där han drar följande slutsats: "Trots många optimistiska prognoser om starkt ökande efterfrågan på arbetskraft har Sverige haft stora problem med öppen och dold arbetslöshet under två decennier. Att en massinvandring under denna tid kraftigt förvärrat situationen är uppenbart, men märkligt nog opassande att notera."
Även Jan Ekberg, som jag tidigare nämnde, har i en artikel i Dagens Nyheter den 15 oktober 2009 bekräftat att arbetskraftsinvandringen inte är lösningen för att klara den offentliga sektorn.
Så brukar den politiska debatten om massinvandringen föras i Sverige. Trots att det finns hur starka belägg som helst för att massinvandringspolitiken och det multikulturalistiska samhällsexperimentet är ett totalt fiasko ska det drivas igenom, helt och hållet på grund av att vi har sju riksdagspartier som vägrar ta till sig fakta.
Herr talman! Jag inledde med att påpeka att även många andra västeuropeiska länder har fört en ansvarslös invandringspolitik. Men skillnaden mellan Sverige och övriga Västeuropa är att i praktiskt taget alla andra länder börjar ledande politiker inse sitt misstag. Det är inte nog med att invandringskritiska partier tagit sig in i den ena parlamentariska församlingen efter den andra, utan ledande politiker i de gamla etablerade partierna har också börjat svänga i frågan om massinvandring och mångkultur.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel sade i oktober 2010 att försöket att skapa ett multikulturellt samhälle i Tyskland har misslyckats.
Frankrikes president Nicolas Sarkozy har gjort många insiktsfulla uttalanden genom åren, och senast i mars i år sade han att han vill minska invandringen.
I Storbritannien har såväl konservativa som socialdemokratiska ministrar uttalat sig i liknande ordalag. Den nuvarande premiärministern David Cameron har sagt att multikulturalismen är ett misslyckande, att invandringspolitiken måste förändras så att den inte förblir en börda för skattebetalarna och att han vill sänka nettoinvandringen kraftigt.
Hollands premiärminister sade i september 2011 att asylpolitiken ska bli mer selektiv och restriktiv.
I Danmark verkar inte heller den socialdemokratiska regeringen vara alltför ivrig att gå tillbaka till den ansvarslösa invandringspolitik som fördes innan den förra regeringen, med stöd av Dansk Folkeparti, lyckades hålla antalet kostsamma invandrare på ett minimum och i stället fokusera på vilka invandrare som kan tänkas vara till nytta för samhället.
Fru talman! Hur kommer det sig då att vi i Sverige ligger så långt efter resten av världen i den politiska utvecklingen? När ledande politiker i land efter land visar prov på insikten att massinvandringen är skadlig för samhället, att massinvandringen är ekonomiskt betungande för skattebetalarna och att det mångkulturella samhällsexperimentet är det största misslyckade experimentet sedan kommunismen vägrar svenska politiker ta till sig fakta. Svenska politiker vägrar ta till sig att rapport efter rapport, utredning efter utredning och doktorsavhandling efter doktorsavhandling entydigt visar att Sverige förlorar på massinvandringen och att invandring aldrig kan lösa de demografiska utmaningar vi eventuellt står inför. Varför vägrar just svenska politiker inse detta?
Svaret står nog delvis att finna i det betänkande vi nu debatterar. Där behandlas bland annat en motion som jag själv har skrivit i samarbete med Erik Almqvist. Idén till motionen kom av att den danska regeringen för inte så länge sedan gjorde en ganska ambitiös utredning av invandringens ekonomiska konsekvenser för det danska samhället. Men när Sverigedemokraterna ville göra samma utredning här i Sverige, översatt till svenska förhållanden, visade det sig att en del av den statistik som krävs för att göra erforderliga beräkningar saknas. Sådan statistik förs nämligen inte i Sverige.
Det handlar till exempel om statistik över hur nyttjandet av välfärdssektorn fördelas mellan inrikes respektive utrikes födda. Därför föreslog vi sverigedemokrater att all sådan statistik måste börja föras så att korrekta beräkningar av invandringens konsekvenser kan göras. På detta svarar utskottsmajoriteten, bestående av hela sjuklövern, att man anser att det saknas skäl att ta fram denna statistik: "Enligt utskottet är det svårt att se på vilket sätt och för vem en sådan statistik skulle vara till nytta."
Fru talman! I Sveriges riksdag har vi alltså sju partier som inte vill ta reda på fakta, som inte vill veta vad de har ställt till med. De vill inte att svenska väljare ska få veta hur stor vanskötseln av skattemedlen är. Jag hade ärligt talat haft lite respekt för dessa sju partier om de hade vågat stå för vad de gör, om de hade vågat lägga alla korten på bordet och säga att massinvandringen orsakar oss enorma förluster, men vi tänker driva den politiken i alla fall.
Det hade åtminstone varit ärligt. Sjuklöverns nuvarande inställning, att köra huvudet i sanden, förtjänar dock ingen som helst respekt.
Vad vi i Sverige nu behöver är att växla över på ett nytt spår. Vi måste våga växla över på det spår som många andra europeiska länder har slagit in på så att även Sverige kan följa med i samma utveckling - en utveckling som innebär ett kraftigt minskat flyktingsmottagande och en mer restriktiv invandringspolitik.
Vad som behövs är också en skärpt lagstiftning när det gäller utvisning av kriminella utlänningar. Dagens lagstiftning är luddig i sina formuleringar. Det står att en utlänning "får" utvisas efter begånget brott. Vi sverigedemokrater menar att lagstiftningen måste bli tydligare och formuleras så att utvisning blir regel snarare än undantag för kriminella utlänningar. Vid grövre brottslighet ska utvisning vara obligatorisk med undantag endast vid synnerligen starka skäl. För annan brottslighet ska utvisning vara obligatorisk om det rör sig om upprepad brottslighet. Även bedrägerier mot vårt välfärdssystem bör leda till utvisning.
Vi bör också ha den inställningen att flyktingar så småningom ska åka hem igen. Som flykting bör man rimligtvis få ett tillfälligt uppehållstillstånd för att därefter, när omständigheterna så tillåter, återvända till sitt hemland. I dag kommer asylsökande hit, får permanent uppehållstillstånd, och sedan kan de åka tillbaka till sina hemländer på semester. Kan man åka tillbaka till sitt hemland på semester kan man också flytta tillbaka till sitt hemland permanent.
De som har fått avslag på sin asylansökan ska skickas hem, och de som obstruerar gör sig skyldiga till ett brott - olovlig vistelse. Det är rimligt att en person som begår detta brott också ska betraktas som den brottsling han är, och det bör införas rapporteringsplikt till polisen när en anställd vid en offentlig institution i sin yrkesutövning påträffar en person som den anställda förstår eller borde förstå är en illegal invandrare.
Själva poängen med att göra det svårare att obstruera och försöka lura det svenska samhället är att antalet utlänningar som kommer hit och söker asyl, trots att de saknar skyddsbehov, kommer att minska som en följd av detta. I Danmark uppnåddes den effekten efter att Dansk Folkeparti blev stödparti åt regeringen. På två år minskade antalet asylsökande med två tredjedelar.
Till Sverige kommer drygt 30 000 asylsökande varje år. Ca 10 000 beviljas asyl. Det betyder att Migrationsverket konstaterar att 20 000 av dessa asylsökande inte har något skyddsbehov, det vill säga de har ljugit om varför de vill ha uppehållstillstånd i Sverige. Anledningen till att en så stor mängd utlänningar tar chansen att komma hit kan bara vara att Sveriges rykte i omvärlden är att det är förhållandevis lätt att beviljas asyl, att det går att obstruera eller att gömma sig om man får avslag och att svenskarna är lätta att lura.
De har en poäng i att svenska politiker tillhörande sjuklövern är mer oförmögna att uträtta vissa saker jämfört med sina kolleger i många andra länder. I Sverige säger man ofta att det inte går att göra någonting åt invandringen, och så hänvisar man till internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter, till EU-regler och annat. Men av någon anledning lyckas de ledande politikerna i många andra länder tolka dessa internationella överenskommelser på ett mer fördelaktigt sätt för sina länder än vad svenska politiker gör för Sverige.
Fru talman! Jag är övertygad om att en sverigedemokratisk regering skulle kunna tolka de internationella överenskommelserna på ett för Sverige mer fördelaktigt sätt. Sverigedemokraterna har lagt fram många motioner om migrations- och asylpolitik som i mångt och mycket har inspirerats av regeringspolitik i andra europeiska länder. Det har visat sig möjligt att genomföra i dessa länder, och det är möjligt även i Sverige. Jag vill därför yrka bifall till samtliga Sverigedemokraternas reservationer.