Fru talman! Jag börjar med att yrka avslag på motionerna och bifall till förslaget i betänkandet.
För oss kristdemokrater är det grundläggande att arbeta för en begränsad, men human, rättssäker och generös migrationspolitik. Det gör vi utifrån vår syn på människan: att alla människor har ett lika, unikt och okränkbart människovärde. Men vår syn på människan innebär också att vi ser att vi människor inte bara har rättigheter utan också skyldigheter. Vi som har fått förmånen att växa upp i ett land med social välfärd och frihet från förtryck har också ett väldigt stort ansvar att erbjuda skydd till dem som inte har fått den förmånen.
Men tyvärr ställs man alldeles för ofta när man pratar om migrationspolitik inför frågan: Vad kostar det här oss? Det är en relevant fråga. Den är relevant för att den påverkar våra möjligheter att ge en fristad. Vi har inte en fri invandring. Vi har en begränsad och reglerad invandring. Det är viktigt att vi har resurser för att på ett bra sätt kunna erbjuda skydd för de allra mest utsatta, de med allra störst behov av att få skydd här, de som inte kan få skydd i sitt hemland.
Detta innebär i varje läge väldigt svåra avvägningar. Det är ingenting vi ska blunda för. Men det kan aldrig vara så att frågan vad vi har att vinna ska avgöra vem som ska få stanna. Det kan aldrig vara svaret på frågan "Är du lönsam, lille vän?" som ska avgöra om en person ska ha rätt att få skydd i vårt land.
Flera av företrädarna för de partier som står bakom migrationsuppgörelsen har redan redogjort för både vad uppgörelsen innehåller och på vilket sätt vi arbetar för att den ska förverkligas, som hur vi ger uppdrag till myndigheter för att se till att rättssäkerheten hela tiden fortsätter att utvecklas åt rätt håll, så att var och en som har flytt hit får sin sak prövad på ett korrekt och rättssäkert sätt.
Men det har också framkommit tidigare i debatten att vi har ganska många utmaningar kvar framför oss.
För oss kristdemokrater är det självklart särskilt angeläget att se på barnens situation. Barnen är alltid de mest utsatta. De har inte kommit hit på eget ansvar, utan det är någon annan som har tagit ansvar och fattat beslutet som gjort att de hamnat här. Vi måste särskilt värna barnens rättigheter i migrationsprocessen. Det handlar om barns egna asylskäl, barns möjligheter att själva få göra sin röst hörd och de ensamkommande barnens rätt att få en god man, så att någon kan tillgodose deras rättigheter. Det är sådana saker som vi i Sverige när vi som första land skrev under och ratificerade barnkonventionen förband oss att se till att alla barn har rätt till.
Det barnkonventionen också lyfter fram är vikten av familjen. Det är ganska självklart för alla att barn, inte minst små barn, har ett väldigt stort behov av sina föräldrar. Men det är också viktigt att se familjens väsentliga roll under resten av livet: som tonåring, när man är på väg in i vuxenlivet, men också när man blir gammal. Den fråga som kanske har fått mest uppmärksamhet i den allmänna debatten under senare tid är vikten av familjen för dem som inte kan få återförenas, främst de somaliska familjerna, som vi har hört redan tidigare.
Men precis som Miljöpartiet har lyft fram är det otroligt viktigt att vi inte bara ser kärnfamiljen och de biologiska banden, där man med dna kan visa att det är fråga om föräldrar och barn, utan de faktiska familjer som människor lever i. Precis som det i vårt land finns familjer som ser ut på ganska många olika sätt förekommer det självklart i andra länder också, men inte alltid inom samma strikta regelverk som vi är vana vid, där ett barn tillhör familjen om det är formellt adopterat eller om man har fått ta över vårdnaden. I många länder hanteras det på ett annat sätt. Men likväl är det barn som tillhör familjen. Då måste vi kunna se till att de barnen också får en möjlighet att återförenas med sina de facto-föräldrar.
Vi har också arbetat väldigt mycket med det som vi kunde förutse redan när lagen ändrades av den socialdemokratiska regeringen 1996, vilket skulle komma att innebära att en gammal ensam släkting inte längre kan få återförenas med sina anhöriga här i Sverige. Vi såg det då och sade det då, och nu när det har nått offentligheten, inte minst på grund av den ukrainska kvinnan Ganna Chyzhevska, är det flera som har sagt: Nämen oj, var det så här det blev? Det var inte alls det vi ville, inte alls det vi menade. Men man gick de facto in i det med öppna ögon och ändrade lagstiftningen så att människor i dag inte kan få finnas här med sina nära.
Precis som jag tycker att det är självklart att jag den dag mina föräldrar är gamla ska ha rätten att sitta där vid deras sida och hålla deras hand när de drar sina sista andetag ska den möjligheten finnas för andra. Vi har störst ansvar för dem som söker skydd i vårt land därför att de inte kan få det skyddet någon annanstans. Men vi har också ansvar för att se till att man ska kunna vara med sina nära och kära den sista tiden i livet. Därför har vi föreslagit en särskild bestämmelse för familjer. I dag finns det ganska många som har möjligheten och redan i dag till stor del ansvarar för försörjningen av sina anhöriga, men inte ens om man är beredd att betala varenda krona finns det någon laglig möjlighet att få vara tillsammans, och det är det man allra mest känner att man behöver. Vi vill titta på möjligheten till det som kallas för en sista-länken-bestämmelse, en möjlighet för den som är ensam kvar och inte har några andra anhöriga i livet att få komma hit, återförenas med sina anhöriga här och vistas hos dem.
Fru talman! Jag vill komma tillbaka till frågorna som man får höra så ofta: Vad kostar det? Vilken är samhällets börda för dem som kommer hit? Hur gynnas vårt samhälle? Eller som frågan snarare brukar ställas: Hur drabbas vårt samhälle?
Det är inte detta som vi kristdemokrater tycker är det viktigaste. Vårt ansvar utgår från människors behov, inte människors förmåga. Men jag tror att det är viktigt att vi tar diskussionen om samhällets kostnad när vi ska leva upp till vårt medmänskliga ansvar.
Vi kan inte blunda för att detta självklart ställer stora krav på våra samhällsinstitutioner. Om det samtidigt kommer många barn, som under det som skulle ha varit grunden för deras skolgång i stället har levt på flykt under omständigheter där de inte har kunnat tillgodogöra sig undervisning, ställer det väldigt stora krav på våra skolor när de ska tillgodose barnens behov av kunskap, något som skolorna i dag inte riktigt klarar av. Det ställer stora krav på att kunna ge vård till dem som har sökt sin tillflykt hit, något som vi i dag inte lever upp till men som vi behöver leva upp till.
Fru talman! Det finns mycket kvar innan Sverige kan säga att vi är ett land som ger människor det skydd de har rätt till. Det kommer vi att fortsätta arbeta med.
(Applåder)