Fru talman! Eftersom jag är sist på talarlistan kan
jag väl passa på att påminna lite grann om historiken
bakom utvecklingen av förskoleverksamheten. Det
var inte så länge sedan och inte så många mandatpe-
rioder sedan vi hade en barnomsorg ute i kommuner-
na som var väldigt eftertraktad och alldeles för liten i
formatet.
Socialdemokraterna gick för jag tror det var fem
mandatperioder sedan till val på en utbyggnad av
barnomsorgen till full behovstäckning. Behovet var
då ganska lättdefinierat. Det var köerna i kommuner-
na där föräldrarna väntade på att få plats för sitt barn i
barnomsorg. Jag hörde själv till köbildarna på den
tiden.
Köbildarna var naturligtvis inte inaktiva. Vi fick
möjligheter att starta olika typer av föräldrakoopera-
tiv eller liknande. Resurserna var mycket små till
dessa enheter. Vi fick ungefär hälften av vad kom-
munerna gav till kommunala dagis. Men alla var
överens om att utbyggnaden måste ske och att den
måste ske relativt snabbt. Socialdemokraterna fick
t.o.m. en svekdebatt på sig eftersom det inte gick att
genomföra utbyggnaden på en mandatperiod. Men
man har kommit långt på vägen, och nu är vi nästan
framme, men inte riktigt.
Det är fortfarande grupper som står och knackar
på dörren och inte har tillgång till barnomsorg. I cirka
hälften av landets kommuner har t.ex. barn till ar-
betslösa föräldrar inte tillgång till förskolan. Nu har
vi fått en ändring på det. Vi vet att den delen kommer
att åtgärdas i samverkan mellan s, mp och v.
Det har också skett mycket annat på vägen. En
ekonomisk om inte kris så i varje fall en ordentlig
svacka har gjort att man i kommunerna har prutat på
bl.a. förskolan. De gamla normerna som Socialstyrel-
sen gav att det skulle vara 3,5 barn per vuxen för barn
under tre års ålder i förskolan eller barnomsorgen och
lite drygt fem barn per vuxen lärare i förskolan för
barn i åldern 3-5 år låter som en saga eller en him-
melsk påminnelse om hur det kunde vara. Nu är bil-
den en helt annan. Nedskärningarna har varit drastis-
ka. Barngrupperna är alldeles för stora. Det behövs
mer pengar till kommunerna.
Också där tycker jag att det känns bra att Miljö-
partiet är tillsammans med Vänstern och Socialdemo-
kraterna i samverkan, tre partier som alla tre efter-
strävar att skjuta till mer pengar till kommunerna för
att få bättre stöd, högre kvalitet och ta sig ur svackan
när det gäller skola, förskola, och äldreomsorg skall
naturligtvis också nämnas i det här sammanhanget.
Nåväl. Nu tillhör jag ett parti som anser att för-
skoleverksamheten skall ha mångfald och stort ut-
rymme för föräldrainitiativ. Jag delar en del av före-
gående talares synpunkter på förskolan i den bemär-
kelsen. Det måste finnas kvar alternativ av många
slag. Det skall också finnas alternativet att kunna ha
barnen hemma. Om barnen är ett, två eller tre år
gamla kan man inte ur utvecklingspsykologiskt per-
spektiv säga att barnen mår bättre av att gå i förskola.
Men det finns många andra skäl.
Erling Wällivaaras sätt att uttrycka saken är lite
främmande för mig. Han sade att det yttersta ansvaret
ligger hos föräldrarna. Jag tror att man får vara lite
grann försiktig där. Det finns ett ansvar för barnen
hos samhället som är mycket stort och som är mycket
väl redovisat. Det gäller t.ex. FN:s barnkonvention.
De som har läst den senaste budgeten vet att vi har
kommit överens om att alla beslut som berör barn
som fattas här i riksdagen eller i kommuner och
landsting skall ha en barnkonsekvensanalys. Vilka
effekter får beslutet för barn?
Detta är naturligtvis en annan aspekt på det yt-
tersta ansvaret som är viktig. Samhället har ett tydligt
ansvar, och vi måste se till att det finns. Jag tycker att
det återspeglas i det som nu händer. Man ökar kvali-
tetskraven på förskolan. Ett steg var när man gick
över från barnomsorg till förskola och flyttade över
hela förskolan till skolan och från Socialdepartemen-
tet.
Tyvärr fick vi då en läroplan för förskolan som
var slarvig och ytlig. Kanske var det förståeligt. Det
var ett steg in i en ny del av skolvärlden, och man
ville gå fram försiktigt. Den utredning, BOSK, som
låg till grund för regeringens förslag till läroplan för
förskolan hade ett mycket bättre förslag. Den hade
gått mycket längre i detaljerna.
Det vi från Miljöpartiets sida saknar är sådana
viktiga delar som t.ex. inskolning. Det är en oerhört
viktig del av verksamheten i en förskola. Det gäller
också observationerna och utvecklingssamtalen. De
skulle varit inskrivna precis som de är i grundskolan.
Det finns också väldigt mycket att säga om det
pedagogiska arbetet. Det gäller t.ex. krav på att ob-
servationer görs i anslutning till utvecklingssamtalen
med föräldrarna osv, dvs. att utnyttja förskollärarnas
kompetens på området.
Man skrev heller inte in någonting om ansvaret
för personalen. Skall det finnas en föreståndare på en
förskola? Enligt läroplanen eller skollagen skall det
finnas en pedagogiskt ansvarig. Vem skall det vara?
Vi kräver att förskollärarna skall ha det pedagogiska
ansvaret och att det skall vara en föreståndare.
Dessa brister för med sig att den tillsyn som Skol-
verket och kommunen har tyvärr blir bristfällig av det
enkla skälet att man inte vet vad det är man skall
kräva. I och med att det inte är specifierat har vi inte
tillräckligt bra kvalitetsgaranti för förskolan.
Jämför man med grundskola och gymnasium blir
skillnaden lite plågsam. Det är just de små barnen
som skall ha den sämsta kvalitetsgarantin. Läroplan
för gymnasium och grundskola är långt före försko-
lans läroplan när det gäller garantier för kvaliteten. Vi
vill arbeta för att vi får en bra utveckling. Vi hoppas
att läroplanen kommer att kunna tas upp relativt snart
för en förbättring.