Fru talman! Vi ska i dag debattera socialutskottets betänkande om hälso- och sjukvårdens organisation. I detta betänkande behandlar utskottet cirka 340 yrkanden i motioner från allmänna motionstiden. Motionerna handlar bland annat om hälso- och sjukvårdens organisation och styrning men också om tillgänglighet, patientdatalagen och tandvård. I betänkandet finns även tre tillkännagivanden till regeringen.
Fru talman! Jag kommer att uppehålla mig vid ett av dessa områden, och det handlar om tillgänglig vård. Vad är då tillgänglig vård? Tillgänglighet handlar om balansen mellan invånarnas behov av vård och vårdens kapacitet och resurser att möta dessa behov. En tillgänglig vård innebär alltså att vården ska vara lätt att komma i kontakt med och att insatserna ska ges inom rimlig tid.
Under senare år har internationella jämförelser av sjukvårdssystem blivit allt vanligare och mer pålitliga. Dessa jämförelser har ökat kunskapen om både styrkor och svagheter i vårt svenska sjukvårdssystem.
Det står till exempel numera klart att svensk sjukvård står sig mycket bra när det gäller de medicinska resultaten, och det ska vi vara mycket stolta över. Vi ska också vara mycket stolta över den fantastiska personal som vi har.
Men när vi ser på områden som information, delaktighet och samordning presterar vi sämre än jämförbara länder.
Det område som däremot mer än något annat sticker ut är den svenska sjukvårdens långa väntetider och vårdköer. Landets 21 regioner har allt svårare att uppfylla vårdgarantin. Den utlovar bland annat att man ska få träffa en specialistläkare inom 90 dagar eller få en planerad operation eller annan behandling påbörjad senast 90 dagar efter beslut. Men, fru talman, i dag är det bara 56 procent av patienterna som får sin operation inom tre månader, och det är bara 73 procent som får träffa en specialist inom 90 dagar.
Nu kan man lätt tro att dessa vårdköer beror på covid-19-pandemin, men så är inte fallet. Vårdköerna har vuxit successivt sedan 2014. Många av de problem som Sverige hade innan pandemin bröt ut har nu vuxit och blivit större. De långa väntetiderna inom svensk sjukvård har blivit en följetong och blivit närmast kroniska.
Regionerna har varit skyldiga att leva upp till den nationella vårdgarantin, som har varit lag sedan 2010. I praktiken har den inte fungerat särskilt väl. Och en vårdgaranti som inte fungerar skapar bara frustration och falska förhoppningar.
En fråga som man funderar på är därför: Har den nuvarande vårdgarantin spelat ut sin roll, och bör den i stället göras om till något bättre? Ja, jag tror faktiskt det.
En annan fråga är: Är en svensk sjukvård utan köer en omöjlighet? Nej, inte alls. Det räcker att åka över Öresund till Danmark. Där har man en helt annan tillgänglighet till planerad vård.
I korthet fungerar deras sjukvårdssystem på ett sådant sätt att patienterna själva kan välja sjukhus för behandling och utredning. I det valet ingår offentliga sjukhus och privata sjukhus som regionerna har avtal med. Utredning och behandling ska ske inom 30 plus 30 dagar. Vid cancer- eller hjärtsjukdom gäller kortare maximal väntetid. Om denna tidsram inte kan hållas träder det så kallade utvidgade sjukhusvalet i kraft. Det omfattar privata sjukhus i Danmark men också sjukhus utomlands som man har avtal med.
Det danska sjukvårdssystemet har inneburit korta väntetider, till och med bland de kortaste i Europa. Man har byggt ett system som är snabbt och effektivt och med en stark patienträttighet att få privat vård betald när den offentliga vården inte kan leverera i tid.
Danmark är i många avseenden ett föregångsland när det gäller sjukvård. Det var därifrån som vi i Sverige fick inspiration till exempelvis det standardiserade vårdförloppet inom cancervården. Jag anser att vi nu även bör ta ännu ett steg och ta flera goda exempel från vårt grannland Danmark. Om de kan korta vårdköerna där kan även vi göra det i Sverige.
Fru talman! Regeringen har alltså inte lyckats med att korta vårdköerna. Det har orsakat stort mänskligt lidande både för de enskilda patienterna och för deras anhöriga. Man ska komma ihåg att samhället alltid har ett ansvar för sina medborgare, och detta ansvar innebär också att samhället på alla sätt och vis ska se till att medborgarna får en tillgänglig och säker sjukvård som minskar deras lidande.
Varje enskild region kommer att ha svårt att klara av detta på egen hand och korta vårdköerna och erbjuda jämlik vård till sin befolkning.
Jag tror att vi måste se landets sjukvård som en helhet och ta ett samlat grepp om den. Staten måste ta ett större ansvar för att komma till rätta med vårdköerna. Ett första steg enligt oss är att inrätta ett vårdgarantikansli och en nationell väntelista. Vårdgarantikansliet bör få ett särskilt samordningsansvar för vårdköerna, och med fördel kan det placeras hos Socialstyrelsen. Kansliet ska också ta fram underlag och upprätta samverkansavtal med olika vårdgivare - offentliga och privata, svenska och utländska - för att på så sätt kunna öka vårdkapaciteten inom såväl behandling som operation och rehabilitering.
Dessutom bör en nationell väntelista tas fram för behandlingar som har allra längst vårdköer och där patienterna riskerar att fara illa av de långa väntetiderna.
Som jag sa tidigare är det ingen utopi med en sjukvård utan vårdköer. Det är fullt möjligt. I slutändan handlar det om trovärdigheten hos samhällskontraktet. Det svenska samhällskontraktet bygger på att alla som bor här förväntas bidra till det gemensamma. I gengäld ska samhället ge en tillgänglig sjukvård av högsta kvalitet. Och patienterna ska vara säkra på att välfärden aldrig sviker dem. Om vi inte klarar att upprätthålla denna balans kan vi stå inför stora samhällsproblem framöver.
Fru talman! Till sist yrkar jag bifall till reservation 23.