Fru talman! Låt mig säga några ord om företagens sociala ansvar. Kerstin Engle var ju i en tidigare replik inne på den frågan. Det är ganska viktigt att här klargöra det centrala.
De senaste veckorna har vi väl alla upprörts över de ersättningar som högsta ledningen i företagen på olika sätt förhandlat sig fram till. Det har ledningarna kunnat göra genom det överläge som de haft i förhandlingspositionen och genom att de flesta moderna företag har svaga ägare. Det här är ett problem; det är vi alla överens om.
När det gäller detta med att lägga in en restriktion eller ett krav på att företagen ska visa ett socialt ansvar kan vi mycket lätt hamna i en situation där företagsledningen med i princip noll ägande i företaget använder andra människors pengar inte bara för att belöna sig själva - något som vi ju ogillar - utan också för att i andra länder göra sådant som de som äger pengarna kanske inte är särskilt intresserade av eller har samma uppfattning om.
Det centrala är inte att man inte ska göra saker, utan det handlar om att rätt person ska göra saker, av rätt skäl. Vill direktörer vara generösa och bidra till en sund utveckling - det tycker jag att de ska göra - ska de göra det med
egna
pengar, inte med andra människors pengar.
Vill konsumenterna visa sin konsumentmakt och köpa skor som producerats av arbetare där det är anständiga villkor visar konsumenterna sin makt genom att göra det och inte köpa skor som producerats på ett orimligt sätt. Då blir drivkraften den korrekta. De som har incitament för att, och som önskar göra, på ett visst sätt gör på det sättet därför att de har ett eget intresse av det. Man gör det med egna pengar. Det är viktigt att det görs med egna pengar, inte med andras pengar.