Fru talman! Aldrig någonsin har så många människor runt om i världen på så kort tid lyfts från fattigdom till välstånd som under de senaste decennierna. Världshandeln ökar, informationsutbytet växer, kommunikationsmöjligheterna förbättras och länder som har varit stängda öppnar sig mot omvärlden - för att ta några exempel.
Fortfarande är dock en mycket stor del av jordens befolkning fattig, svältande, utan skola och utan hälso- och sjukvård. Dessutom är många, många människor hemlösa eller lever i slumområden och flyktingläger.
Fattigdom mäts inte enbart i inkomst per person. Global utveckling och minskad fattigdom skapas inte enbart genom att människor har mat för dagen utan genom alla människors möjlighet att ta till vara sin kraft i ett demokratiskt samhälle där alla har tillgång till god hälsovård, utbildning och arbete.
Fru talman! Dålig hälsa, analfabetism och brist på inflytande är och förblir fattigdomsbevis.
Bland de fattiga i världen har kvinnor och barn minst inflytande över samhällen och över sina egna liv. Jag vill påminna om FN:s åtta millenniemål som är förpliktande. Handling krävs på alla nivåer, av kommuner, av regioner, av regeringar och av multilaterala institutioner. Oavsett om länder samarbetar om jordbruksfrågor, sjukvårdsfrågor, folkhälsofrågor eller när det gäller säkerhetspolitik så är hållbar global utveckling ett mål i samarbetet.
En hållbar global utveckling skapas inte enbart genom frihandel, skuldavskrivningar eller bistånd. För att öka välståndet och minska fattigdomen krävs att många faktorer samverkar. Ett helhetsgrepp krävs såväl i enskilda länder som när det gäller internationella organisationer.
Fru talman! Varje år dör sex miljoner människor runt om i världen av hiv/aids, tuberkulos och malaria - sjukdomar som kan förebyggas och till och med botas. Varje år dör nästan tre miljoner barn som hade kunnat räddas genom vaccination.
Miljontals barn dör av mässling, malaria eller ohälsa som är kopplad till undernäring och svält. Kampen mot de här sjukdomarna och andra i den rika världen utraderade sjukdomar måste stärkas.
Sjukdomar stjäl människors drömmar om en bra framtid. Relationen mellan sjukdom och fattigdom i världen är som en ond cirkel. Fattigdom ökar risken för sjukdom, och sjukdom riskerar att göra såväl enskilda individer som hela samhällen fattigare.
Ohälsan är ett av de största hindren och hoten mot tillväxt och välfärd. Här har vi alla ett gemensamt ansvar att agera kraftfullt och solidariskt.
Hälsosystem är i första hand nationella regeringars ansvar men i kampen mot smittsamma sjukdomar i fattiga länder krävs att tillräckliga resurser tillförs genom bistånd - både ekonomiskt bistånd och kunskap - eller genom andra internationella insatser.
Det är också viktigt att medicinsk kunskap, vårdkapacitet och läkemedel når alla människor oavsett inkomst. Patentskydd och enskilda vinstintressen får inte tillåtas hindra detta, i synnerhet som medicinska landvinningar oftast i grunden finansieras med offentliga medel.
Ett annat stort problem är bristen på vatten. I dag orsakar bristen på rent vatten stor ohälsa. Kampen om vatten skapar motsättningar mellan länder redan i dag, och riskerar dessutom att leda till stora framtida konflikter länder och områden emellan. Rätten till rent vatten utmanas också av krafter som vill privatisera vattentillgången.
Fru talman! Vi socialdemokrater kommer att ta strid för alla människors rätt till rent vatten. Det är viktigt ur globaliseringssynpunkt och även med tanke på mänskliga rättigheter, som nästa debatt kommer att handla om.
Vid ett av globaliseringsgruppens sammanträden hade vi besök av professor Denny Vågerö från Stockholms universitet. Han hade mycket intressant att tillföra vårt arbete. Han presenterade bland annat en teori om så kallad slum upgrading.
Enligt professor Vågerö är den mest effektiva folkhälsointerventionen en omvandling av bostads- och levnadsförhållandena i slummen som ger alla hushåll tillgång till rent vatten, fungerande sanitet och elektricitet samt fri skolgång för alla flickor och pojkar. Erfarenheterna från slum upgrading i Indien visar att kostnaden för att ge alla slumhushåll tillgång till rent vatten, avlopp och elektricitet är ca 500 dollar per hushåll.
Ett globalt program för slum upgrading för en miljard människor skulle, med andra ord, kosta i storleksordningen 100 miljarder dollar. Den summan, fru talman, är ett betydligt mindre belopp än de kreditgarantier som flera länder gav sina banker under den globala finanskrisens första månader. Frågan man kan ställa sig är: Vad vill världssamfundet använda sina pengar till?
Avslutningsvis, fru talman, vill jag poängtera att grundläggande behov för enskilda individer och för samhället som exempelvis hälso- och sjukvård och utbildning bör vara offentliga åtaganden i varje samhälle och att tillgången inte får begränsas genom internationella handelsregler eller av en marknad som låter köpkraften avgöra.