Fru talman! Det är lite svårt att bemöta Hans Lindes spretiga frågor. Här jämförs äpplen med päron.
Jag kan börja med att säga några ord om Kina. Kina är en politiskt auktoritär regim, men när det gäller de ekonomiska bitarna har Kina haft ett betydande mått av positivt seende på privat ägande och privata initiativ. Det har tvärtom utnyttjats och uppmuntrats. Man har haft någon form av outtalad princip om att politiken sköter politikerna om och att företagsamheten får relativt fria händer. Utan dessa relativt fria händer hade man säkert inte fått en utveckling till stånd i Kina.
Var finns då exempel där det har gått bra? Jag skulle vilja påstå att de allra flesta industrialiserade länder har fått uppleva en snabb tillväxt, en hög tillväxt, en minskning av fattigdomen och en ökning av välståndet för alla. Därmed är det inte sagt att alla har fått en lika stor ökning av välfärden. Men att tillväxten har gynnat i stort sett alla tror jag att de allra flesta är överens om.
Nu kan du säga att om det inte blir 10 procents ökning av välfärden för alla är det inte bra. Men då har Hans Linde lagt på en alldeles speciell och egen norm för hur man ska bestämma, värdera och bedöma hur en fördelning ska se ut. Det finns andra sätt att resonera på, Hans Linde. Man kan till exempel använda sig av ett välkänt kriterium, Paretokriteriet, som säger att världen har blivit bättre om alla har fått det bättre utan att någon har fått det sämre - utan att lägga någon restriktion på att alla ska ha fått det lika mycket bättre.
Problemet med rättvisa är att det inte finns någon entydig definition på hur rättvisa ska se ut. Det är precis som att skönhet ligger i betraktarens ögon.