Herr talman! Jag inser att jag bereder Nils T
Svensson en viss besvikelse genom att nu äntra
talarstolen i stället för Ingbritt Irhammar. Men jag
hoppas att han skall bära detta med ett erforderligt
hjältemod.
Såsom flera andra talare har framhållit är givetvis
östbiståndet en mycket viktig del av Sveriges
utrikespolitik. Det är en ny del av vår
utrikespolitik, och den är central.
Det handlar om vårt ansvar för att hjälpa grannar
till en bättre tillvaro -- det handlar kort sagt om
solidaritet. Men det handlar också om åtgärder för
att förbättra situationen i det närområde som vi
själva tillhör. Vi har ett betydande egenintresse
även i östbiståndet.
Bland det viktigaste vi kan göra för miljöns skull är
att hjälpa våra grannar att få ner sina utsläpp. Det
är utsläpp som drabbar oss i form av
luftföroreningar och Östersjön i form av
vattenföroreningar.
Vi har ett starkt intresse av att de nya
demokratierna i vårt grannskap skall kunna
konsolideras, bli stabila och utvecklas på ett
fredligt, stabilt och demokratiskt sätt.
Det förutsätter också att man kan komma över de
stora ekonomiska och ekologiska problem som
man har fått i arv av det gamla kommunistiska
systemet. Om detta kan ske på ett bra sätt gynnar
det också oss. Dessutom är det naturligtvis så att
om våra grannstater i öster och söder så småningom
blir ekonomiskt starkare, blir de också allt bättre
samarbetspartner för oss på det ekonomiska
området när det gäller handel, investeringar osv.
Detta är en verksamhet som vi har all anledning att
bedriva med full kraft. Därför tycker jag, herr
talman, att vi med glädje borde notera att
östbiståndet efter regeringsskiftet kraftigt
prioriterats, att vi för innevarande
verksamhetsperiod har tre gånger så stora resurser
att använda till östbiståndet som under den
tidigare.
Man skulle ha trott, herr talman, att de
socialdemokratiska talarna skulle ha ägnat sin tid i
talarstolen framför allt åt att uttrycka sin glädje
över att vi nu kan göra en så mycket kraftfullare
satsning på östpolitiken än vad man kunde göra på
den tid då socialdemokraterna hade
budgetansvaret. Tyvärr är det inte så. I stället har
vi fått höra långa klagovisor över de administrativa
problem som naturligtvis också finns i en sådan här
verksamhet.
Det är självklart att en verksamhet som vuxit så
kraftfullt på så kort tid inte har funnit sina slutliga
administrativa former. Det har betygats av flera
talare. Det har också framförts synpunkter på detta
i motioner från flera håll, både från
oppositionspartier och från regeringspartier. Det är
ett viktigt arbete att finna de rätta organisatoriska
formerna. Sedan kan meningarna vara delade. Vi
har i debatten hört styrelseledamoten i BITS Nils T
Svensson argumentera för att BITS skall ha
huvudansvaret. Vi har hört Margareta Viklund,
vars partiledare är biståndsminister, argumentera
för att Utrikesdepartementets biståndsavdelning
skall ha huvudansvaret. Man har naturligtvis
kunnat tänka sig andra. Som styrelseledamot i
SIDA borde jag förmodligen dra en lans för SIDA
om huvudansvarig för det här biståndet. Det skall
jag inte göra. Jag vill bara på detta sätt illustrera att
det här är en viktig debatt att föra, att vi säkert
måste fortsätta att föra den ett tag innan vi funnit
de långsiktigt hållbara organisatoriska formerna.
Detta får inte undanskymma det som är verkligt
viktigt, nämligen att vi är beredda att kraftfullt
satsa på östbiståndet, inte genom att med något
slags omvänd Robin Hood-politik ta de resurser
som vi skulle använda för dem som är ännu
fattigare, i Afrika, Asien och Latinamerika, och i
stället ge dem till de något mindre fattiga i Central-
och Östeuropa. Den typen av cynisk politik tror jag
enbart Ny demokrati kan stå för. Vi måste
naturligtvis vara beredda att göra egna
uppoffringar för att göra det här biståndet möjligt.
Det andra som måste vara centralt är att diskutera
hur vi bäst använder biståndet. Jag tror att det
ligger en poäng i att det är fördelat på många
händer. Vi har litet dåliga erfarenheter från vårt
traditionella u-landsbistånd, som i väldigt stor
utsträckning varit ett bistånd från stat till stat och
därmed också uppmuntrat en ganska
centralplanerad ekonomi i våra mottagarländer.
Jag tror att det är bra att vi, när vi utvecklar vårt
samarbete med Central- och Östeuropa, mer tar
lärdom av våra erfarenheter av nordiskt samarbete,
som har byggt på att skapa nätverk mellan
institutioner, verksamheter och organisationer, ett
pluralistiskt sätt att utveckla samarbetet. Det finns
stora fördelar i det.
Inte minst är det viktigt att se till att det här
biståndet verkligen inriktas på att lösa de centrala
problemen i vårt grannskap: miljöproblemen,
uppbyggnad av demokratiska institutioner och
verksamheter, uppbyggnad av pluralistiska
ekonomier och pluralistiska demokratiska
samhällen.
Jag tycker, herr talman, att vi har lagt en grogrund
till detta. Det här är någonting som den nuvarande
regeringen ger en mycket hög prioritet. Vi skall
notera det med tillfredsställelse, och vi skall arbeta
vidare för att göra östbiståndet ännu mera effektivt,
ändamålsenligt och också så småningom finna de
slutliga organisatoriska formerna för det.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i dess
helhet.