Herr talman! Enligt regeringens proposition och
utskottsmajoritetens text i betänkandet är det fyra
mål som ligger till grund för det svenska
östbiståndet. Det är att stödja och stärka
demokratin, att stödja införandet av
marknadsekonomi, att förbättra miljön, särskilt i
Östersjön, och att bistå staterna i att befästa
nationell suveränitet.
När jag lyssnar på debatten här i kväll förvånas jag
litet över den något hårda tonen. Man borde kunna
vara litet mer eniga om tagen när det gäller
östbiståndet och även när det gäller de mål som jag
nyss läste upp.
Den kritik som Socialdemokraterna riktar mot
östbiståndet, som vi har hört en hel del av här i dag,
är enligt mitt förmenande ganska överdriven. Det
var förvisso inte någon större ordning på det
samarbete som bedrevs före regeringsskiftet 1991.
I och med att den nya regeringen tillträdde
tredubblades också östbiståndet, och samarbetet
med östeuropa har sedan regeringsskiftet
utvecklats starkt.
Det finns också en del motsägelser i s-kritiken. I en
socialdemokratisk motion anklagas t.ex.
regeringen dels för att inte ha några mål med
samarbetet, dels för att de mål som redovisas i
propositionen inte är förankrade. Vi har två olika,
delvis sammanfallande men också delvis skiljaktiga
mål. De här förslagen förs nu fram i riksdagen, och
riksdagen har att ställa sig bakom. Detta gäller i år
precis som förra året.
De socialdemokratiska synpunkterna på vilka
geografiska områden som skall prioriteras är litet
förvirrande. Regeringen är klar och tydlig. Det
finns ett prioriterat område -- Polen, Baltikum och
nordvästra Ryssland -- där vi skall bedriva
bilaterala insatser och ett mindre prioriterat
område, där det huvudsakligen handlar om att
stödja multilaterala insatser.
Mot detta ställer Socialdemokraterna i reservation
1 ett logiskt sammelsurium, där man inte vet riktigt
vad som prioriteras. Socialdemokraterna skriver
t.ex. vad gäller landprioriteringar ''att samarbetet
med Estland, Lettland och Litauen bör ges högsta
prioritet''. Vidare sägs det att det är ''av största vikt
att ett ordentligt samarbete också äger rum med
Ryssland och med Polen, särskilt S:t
Petersburgsområdet och
Nordkalotten/Barentsregionen''. Man blir ju inte
riktigt klok över den prioriteringen och vad
reservanterna egentligen menar.
Det vore onekligen mer konstruktivt om
Socialdemokraterna slog in på en annan väg i den
här debatten. Det borde enligt mitt förmenande
finnas grund för ett brett samförstånd mellan
regeringen och Socialdemokraterna, ett brett
parlamentariskt samförstånd som vi exempelvis har
i fråga om det traditionella u-landsbiståndet. När vi
nu skall gå in i en diskussion om det fortsatta
östsamarbetet är det min förhoppning att
Socialdemokraterna skall slå in på en mer
konstruktiv och samarbetsvillig väg. Jag känner
inte riktigt igen den debatt som förs i fråga om
östbiståndet -- den liknar inte den debatt som förs i
u-landssammanhang. Målen är ju ändå ganska lika.
Med tanke på hur östbiståndet bedrevs under
Socialdemokraternas tid i regeringsställning vore
det klädsamt med litet större ödmjukhet när det
kommer till förverkligandet av ett bra och effektivt
östbistånd. Bistånd är, antingen det gäller u-
landsbistånd eller östbistånd, svårt.
Ny demokrati har en hel del pengar att fördela när
det gäller östbiståndet, och man hämtar de
pengarna genom kraftiga prutningar på annat håll,
bl.a. genom en halvering av det traditionella u-
landsbiståndet. Vilka konsekvenser skulle det då få
på andra håll i världen om Ny demokratis
budgetförslag skulle gälla? T.ex. skulle ett land som
Botswana inte få några pengar alls. Etiopien skulle
få biståndet minskat från 130 till 10 miljoner, Kenya
från 105 till 10 miljoner. Lesotho skulle inte få
några pengar alls. För Moçambiques del skulle
biståndet minska från 320 till 10 miljoner, för
Namibias del från 90 till 10 miljoner, osv., osv.
Konsekvenserna skulle alltså bli helt orimliga om
Ny demokratis förslag till äventyrs skulle få gehör.
Dess bättre blir det ju inte så.
En annan sak som Ny demokrati tar upp och som
vi tidigare i dag fick höra en hel del om av Lars
Moquist är förslaget om att trähus skall tillverkas i
Sverige för att sedan exporteras till Baltikum.
Detta bundna bistånd prisades här för en liten stund
sedan. Utgångspunkten för Ny demokrati är att
man söker åtgärda arbetslösheten i Sverige snarare
än att man söker få till stånd ett effektivt bistånd till
Baltikum. Ny demokrati skriver i sin motion U216:
Svensk trähusindustri befinner sig i en svår kris.
Många människor riskerar att mista sin anställning.
Många trähustillverkare har fått slå igen
fabriksportarna -- och det är förvisso sant. Vidare
skriver man: Genom att utnyttja ledig
industrikapacitet i Sverige för att producera hus
främst i Baltikum skulle vi till en låg
samhällsekonomisk kostnad kunna hjälpa våra
grannar på andra sidan Östersjön.
Utgångspunkten är enligt mitt förmenande helt
felaktig. Man skulle givetvis kunna använda dessa
pengar mycket mer effektivare och på ett mycket
bättre sätt om man lade dem direkt i Baltikum. Det
är precis som om man inte har byggt hus i dessa
länder tidigare och inte kan, eller vet hur man bär
sig åt, för att bygga bra hus.
Vad man skulle göra med dessa pengar är givetvis
att se till att de arbetar på plats i Estland, Lettland,
Litauen och de andra länderna. Man kan kanske
hårdra det litet grand -- men det ligger någonting i
det -- genom att säga följande. Genom att skära ner
biståndet till noll för de länder som jag tidigare
refererade till, går pengarna till att producera
svenska hus för export. Det är ett bundet bistånd
som är mycket ineffektivt.
Herr talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.