Herr talman! ''Tomma tunnor skramla bäst.'' Det är
ett talesätt som man kommer att tänka på när man
lyssnar på Pierre Schoris litania över
östsamarbetet. I de socialdemokratiska
reservationerna anvisas inte ett öre mer än i
regeringens förslag. I de socialdemokratiska
reservationerna finns det egentligen ingen annan
länderfördelning än i regeringens förslag. Möjligen
föreslås i de socialdemokratiska reservationerna
förändrade administrativa indelningar och
arbetssätt för östsamarbetet, men det är inte så
mycket att använda så stora ord om i så många
reservationer. Det händer kanske emellanåt i
riksdagen att man reserverar sig mer för
reserverandets egen skull, men sällan så mycket
som i det här fallet.
Det är kanske för att lägga dimridåer omkring det
egna förflutna i denna fråga som man gör detta. Jag
lade märke till att Pierre Schori sade att riksdagen
nu för tredje gången diskuterar östsamarbetet. Mig
veterligt diskuterades det redan under den förra
riksdagsperioden, men då var regeringsförslagen på
en penganivå motsvarande en tredjedel av den
nuvarande. Det är kanske litet genant för den f.d.
kabinettssekreteraren att han inte då kom på
tanken att det kunde ha varit nyttigt att öka ramen.
Jag tror dessutom att socialdemokraternas
reservationer i grunden inte har så mycket att göra
med östsamarbetet. Jag tror att mycket av
orsakerna till rallarsvingarna ligger i en besvikelse
över utvecklingen i Östeuropa. Många av oss minns
hur socialdemokraterna för några år sedan
förklarade hur Östeuropa skulle slå in på en
Sverige-inspirerad tredje väg. Det var en stark
övertygelse och förhoppning, och det blev en stark
besvikelse. Allteftersom vidden av den
östeuropeiska katastrofen uppdagats -- jag menar
nu inte det politiska förtrycket utan det
planekonomiska misslyckandet -- och blivit alltmer
uppenbar för alla pulvriserades också resterna av
det socialistiska fundamentet till den
socialdemokratiska förhoppningen om en tredje
väg.
Under en kort tid fanns det onekligen förespråkare
för en tredje väg i Östeuropa. Det var gamla
kommunistpampar som insåg vad klockan var
slagen och som ville rädda vad som räddas kunde
av eget rykte och egen makt. De skulle reformera
socialismen till något bättre. Men deras tid blev
kort. Den tredje vägen dansade en sommar i de
flesta östeuropeiska länder. Det finns också
undantag, som jag skall återkomma till.
Icke desto mindre samlas nu tredje-vägen-
romantiker och kvardröjande socialister, däribland
tydligen socialdemokrater i denna kammare, till ett
korståg mot vad man kallar chockterapi. Men vad
är chockterapi? Om man med chockterapi menar
snabba, genomgripande och konsekventa
reformer, är det egentligen överflödigt att fortsätta
den teoretiska diskussionen i ämnet. De
östeuropeiska ländernas olika val av
reformstrategier ger en tydlig verklighet att
studera.
Länder som Tjeckien, Polen, Estland och Lettland
har genomfört snabba och drastiska reformer och
även nått snabba och drastiska resultat. Få påstår i
dag att chockterapin lett till elände i dessa länder.
Däremot påstås den göra det i Ryssland, ett land
som i jämförelse med Tjeckien eller Estland
reformerats påfallande litet. Om något måste man
dra slutsatsen att det är bristen på reformer i
Ryssland som är problemet. Det blir ännu tydligare
om man jämför Ryssland med länder som Ukraina,
Vitryssland och Moldavien, som reformerats ännu
mindre än Ryssland. Trots fullständig avsaknad av
''chockterapi'' framstår livet ännu eländigare i dessa
länder än i Ryssland.
Så kan man kanske också förklara stämningarna på
t.ex. Krim, där det tidigare fanns en majoritet för
ett självständigt Ukraina men där man nu -- av allt
att döma av ekonomiska skäl -- söker sig i riktning
mot Ryssland. Likaledes kan man se Vitrysslands
orientering mot att komma tillbaka till rubelzonen
som ett uttryck för att människor föredrar de vissa
reformernas Ryssland framför den
gammalkommunistiska stagnationen i det egna
landet.
Vi kan se på ett näraliggande exempel. Bara 20 mil
från denna kammare finns ett av Europas mesta --
låt oss kalla det så -- chockterapiländer, Estland.
Stick i stäv mot råden från en rad internationella
försiktighetsivrare genomförde man där för snart
två år sedan en drastisk valutareform. Sedan dess
har Estland haft den stabilaste valutan norr om
Tyskland. Man genomförde en närmast total
handelsliberalisering. Sedan dess har man haft
balans, t.o.m. överskott, i utrikeshandeln,
tillsammans med en drastisk omorientering från
Sovjethandel till västhandel. Man har genomfört
mycket liberala regler för bolagsbildande och för
utländskt ägande.
Nu har Estland en av de högsta siffrorna per capita
beträffande utländska investeringar och en av de
lägsta arbetslöshetssiffrorna i Östeuropa.
Penningmängden hålls regoröst i balans. Inga
''mjuka krediter'' ges för att rädda sysselsättningen
i gamla sovjetiska industrikolosser. I gengäld
expanderar en privat sektor av småföretag
snabbare än vad arbetslösheten ökar i de gamla
industrierna. Man har hållit statsbudgeten i rigorös
balans. Estland är ett av få länder i Europa utan
underskott i statsbudgeten. Priset för detta är
onekligen att t.ex. pensionerna hållits och hålls på
en låg nivå. Men även om pensionärerna i Estland
alldeles uppenbart har det besvärligt, ibland
mycket besvärligt, har de i dag pensioner som är tre
gånger högre än de ryska pensionärer som bara för
två år sedan låg på samma nivå.
Många bedömare pekar på att Estland såvitt man
kan se haft en tillväxt som tillhör de allra högsta i
Europa under sista kvartalet förra året och under
detta år.
I UD:s pressklipp häromdagen kom två artiklar --
från de relativt välansedda publikationerna
Newsweek och Frankfurter Allgemeine -- där man
beskrev, och berömde, Estlands snabba reformer.
När man läser socialdemokraternas kritik mot det
svenska stödet till en sådan politik och hör Pierre
Schoris utfall mot chockterapi och systemskifte,
måste man fråga: Vilken chockterapi skulle Estland
eller för den delen också Tjeckien, Polen eller
möjligen Lettland ha avstått ifrån? Från den strama
penningpolitiken? Från budgetbalansen? Från
handelsliberaliseringen? Från nyföretagandet?
Vilken s.k. chockterapi är det som har varit
felaktig?
Förhoppningarna om att finna proselyter till den
tredje vägen låg väl också till grund för
socialdemokraternas ursprungliga intresse för
östsamarbete. Här skulle utbildas i den svenska
blandekonomins, den svenska socialdemokratins
förträffliga mekanismer. Ingen Åmanlag, ingen
generalklausul i skattelagstiftningen skulle gå
Östeuropa förbi.
Första insatsen under den socialdemokratiska
regeringens östbistånd var mycket riktigt utbildning
av skatteadministratörer. Samma anda präglar de
omdisponeringar som socialdemokraterna nu vill
göra i östbiståndet. Det skall inte vara så mycket
exportgarantier och investeringsgarantier, det skall
inte vara så mycket stöd till uppbyggande av bank-
och finansväsende i de baltiska staterna, det skall
inte vara någon handelshögskola i Riga. I stället
skall det vara mer till våra bidragsrika folkrörelser,
det skall vara mer till branschstudier och goda
svenska exportråd via BITS, och det skall vara mer
centralplanering av biståndet -- en hederlig
planekonomisk reflex.
Jag tyckte mig höra Schori kräva en
statssekreterare för östbiståndet. Vilket jubel det
måste leda till i brödköerna i Kiev eller bland
småföretagarna i Tallinn!
Herr talman! Vad gäller socialism tror jag att det är
Sverige som har mer att lära av Östeuropa än
Östeuropa av Sverige. Jag är därför glad att kunna
konstatera att regeringens program, det tredje i det
utfästa treårsprogrammet som omfattar 1 miljard
kronor om året, nu kan fullföljas genom
utskottsmajoritetens förslag. Det är också värt att
påpeka att genom att insatser tillkommit utanför
UD:s budget är programmet i realiteten uppe i
närmare en och en halv miljard kronor per år.
Jag ser programmet som en symbol för det svenska
folkets stora intresse. Med respekt för de
svårigheter och brister som onekligen finns i ett
program som upprättats på relativt kort tid och som
även har samband med den mycket snabba
utvecklingen i de länder det gäller -- till länder dit
man bara för något år sedan behövde skeppa över
hjälpsändningar med mat åker folk från
västvärlden i dag för att shoppa -- kan vi konstatera
att Sveriges bidrag varit såväl högst påtagligt som
mycket uppskattat i våra samarbetsländer.
Östsamarbetet är en del i en politik som börjar med
det politiska stödet till demokratisering och
reformer i Östeuropa och till de baltiska ländernas
och för all del också andra östeuropeiska staters
oberoende.
Det viktigaste inslaget i politiken för östsamarbetet
har för mig varit den snabba utvecklingen av
handeln som Sverige och berörda länder kunnat
uppvisa. På två år har handeln mellan Sverige och
Estland tiodubblats och på tre år närmare
hundradubblats. Liknande siffror gäller för
Lettland. Något mindre men också mycket kraftiga
ökningar ser vi också för Polen, Litauen och en del
andra länder. Detta om något är en politik som ger
de östeuropeiska ekonomierna möjlighet att
komma ut ur det elände som Sovjetsystemet
lämnade efter sig.
Utan att på något vis acceptera den kritiska syn på
östsamarbetet som socialdemokraterna gör sig till
talesmän för vill jag ändå konstatera att en översyn
av detta samarbete nu har kommit i gång som ett
led i att förbereda nästa treårsprogram eller i varje
fall ett östsamarbete efter treårsprogrammets slut
om ett drygt år. Det finns många skäl för en sådan
översyn. Det finns inget program som inte har
brister. Program som har tillkommit under så
hastiga omständigheter och i en så föränderlig
omvärld kommer naturligtvis att behöva förändras
och förbättras, men det är förbättringar från en
stark och bra nivå i ett bra program, som jag tror
att vi har anledning att se positivt på.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.