Herr talman! De svenska skattebetalarna ställer ju
upp med ganska stora resurser till forskning som
bedrivs vid våra högskolor och universitet. Det är en
väldigt viktig del av framtidspolitiken i Sverige. Hög-
skolorna har också flera andra finansiärer än skatte-
betalarna. Jag menar liksom riksdagens majoritet har
gjort i många år att det är väldigt viktigt att de som
betalar på andra vägar än via statskassan för forsk-
ning inte får urgröpa de gemensamma medel som vi
har ställt till förfogande. De pengar som riksdagen
aviserar till forskning måste också gå till forskning.
En full kostnadstäckning blir då en ganska natur-
lig följd. Om någon annan finansiär vill beställa och
betala för forskning på ett universitet, måste den
betala hela kostnaden för det. Annars tar man av de
fria forskningsmedel som riksdagen har ställt till
förfogande och som det ska vara upp till forskarna
själva att bestämma över. Det är den enkla princip
som riksdagen många gånger har uttalat sig för. Jag
tycker att det är en god och sund princip.
Sedan måste denna princip konkretiseras i verk-
ligheten, och det är det som Yvonne Andersson pekar
på.