Herr talman! Jag vill återge ett kort stycke ur en bok som jag bläddrade i nyss:
Vi som gick i skolan på 90-talet fick lära oss att vi var ett problem, i varje fall för kommunens budget. Varför skulle man annars skära ned på vikarier och studiematerial, slå samman klasser eller hålla gymnastiklektioner ute medan idrottshallen stod tom. På Bjärnums skola stavades alltså dogmen köpstopp.
Kanske känner Gustav Fridolin igen de här raderna. De är nämligen han själv som har skrivit dem i sin bok
Blåsta - nedskärningsåren som formade en hel generation
.
Jag känner verkligen igen mig i den boken. Gustav Fridolin och jag år årsbarn. Det var samma sak i Värnamo: köpstopp, alltmer slitna skolböcker, sämre mat, håltimmar och alltmer stressade lärare. Vi är båda uppväxta under 90-talskrisen, och vi är den första generation sedan andra världskriget som har fått uppleva nedskärningar i välfärden.
I början av 90-talet minskades Sveriges ekonomi med ett par procent per år. Det var en ekonomi utan tillväxt, och vår generation betalade för den.
Gustav Fridolin har skrivit en hel bok om det här, om åren då Sverige inte hade någon tillväxt. Men i dag lutar de politiska funderingarna åt ett annat håll. Fast förankrad i vänsterburen drömmer sig Miljöpartiet tillbaka till en tid då människor producerade vad de själva behövde. Den unga generationen kan nu knappast drömma om att få det bättre än den äldre generationen.
Mina frågor är: Hur blir välfärden bättre om man förbjuder tillväxt? Hur blir skolan bättre om vi återupplever 90-talet? Hur kan man få en bättre skola om man ska ha ett ekonomiskt system som "inte bygger på tillväxt" - för att citera Miljöpartiets valmanifest?
(Applåder)