Herr talman! Ojämställdheten har ett pris, statsministern, ett pris för de talanger som inte tas till vara i ett näringsliv där manligt kön fortfarande väger tyngre än kompetens, ett pris för de tjejer som slås ut i en skola där självkänslan reduceras till prestation, ett pris för de kvinnor som slits ut på en arbetsmarknad där kvinnor slits så mycket hårdare är män. 10 miljarder är den årliga samhällskostnaden direkt ur statsbudgeten för att kvinnor får bära välfärden på sina axlar, själva får bära det som vi behöver bära tillsammans.
För 30 år sedan var kvinnors sjukskrivning inte högre än mäns. Men sedan kom 90-talskrisen, nedskärningar i vården, omsorgen och skolan, slimmade organisationer, färre medarbetare och hårdare villkor - och i dag får vi betala priset: 10 miljarder årligen. Så hög är kostnaden för kvinnors högre sjukskrivning än mäns.
Under de 30 år som har gått har en del gjorts för männens arbetsmarknad. I flera manligt dominerade branscher har man förhandlat sig till bättre villkor i avtalen. I Byggnads, Pappers, Metall och Unionen finns det avtal om arbetstidsförkortningar. Det finns kvar arbetsmiljöutmaningar, men just detta har man lyckats med, och detta är bra, för när medarbetarna mår bra blir också lönsamheten också bättre.
Men för kvinnor som sliter i äldreomsorgen finns inte den chansen. När kroppen tar stryk får man i stället betala själv eller be om deltid eller också fastnar man i sjukersättning, och när pensionen kommer tackas man med lägsta möjliga pension.
Vi vill att de arbetstidsförkortningar som har kommit männen i industrin till del också ska bli möjliga för kvinnor i omsorgen. Jag har förstått att det är ett krav som har fått flera moderater att protestera högljutt. Därför vill jag nu ge statsministern möjlighet att förklara: Varför ska kvinnor i omsorgen inte få den möjlighet till arbetstidsförkortning som män i industrin har fått?
(Applåder)