Herr talman! Det går inte att stå still i en värld som förändras. Politik kan aldrig vara att lova att allting blir precis som det är, för politik är att möta förändringen, möta de utmaningar vi står inför och skapa möjligheter för människor - vilket får mig att vilja tala om miljöfrågorna. Jag har förstått att de inte ligger så där väldigt högt upp på dagordningen. Jag trodde möjligen att de skulle komma fram när Göran Hägglund började tala om hästlasagne, men där gick jag bet.
Jag surfade in på Alliansens kampanjhemsida och gick in på stycket som heter Vår vision för Sverige. Där kan man läsa om jobb, sysselsättning, ekonomi, ansvar, skola, omsorg, sjukvård, kriminalpolitik, globalisering, öppenhet, migration, jämställdhet, trygghet, gemenskap och tillit men inte ett enda ord om miljön och klimatet.
Låt mig tråka er med följande.
1. Klimatförändringarna händer nu. Arktis smälter allt snabbare. Låglänta länder riskeras att översvämmas. Naturkatastroferna börjar bli fler och värre.
2. Redan nu börjar de första arterna dö ut av klimatförändringar. Bara under våra barns livstid hotas en tredjedel av den naturliga levnadsmiljön för växter och djur.
3. Tidigare drabbades Östafrika av en allvarlig svältkatastrof per årtionde. I dag drabbas man av allvarlig torka vartannat år.
4. I resursbristens spår växer krig och konflikter. Vattenbristen håller på att gå om oljan som främsta konfliktorsak, och i våldets spår tvingas miljoner människor på flykt.
5. Det handlar om nu. Forskningen är öronbedövande enig. Vad vi gör nu avgör om vi kan undvika en fullskalig klimatkatastrof eller inte.
Nästa år möts världens ledare för ett klimattoppmöte i Paris. Det är sannolikt sista chansen att få till ett bindande avtal om utsläppsminskningar. Valet i höst blir en omröstning om vilken miljöminister svenska folket vill skicka till det kanske viktigaste politiska mötet under vår livstid och om vad den ministern ska säga. Vi vet precis vad som behöver göras. Tekniken finns. Lösningarna finns. Det som saknas är det politiska modet.
Varje gång jag har mött statsministern i en klimatdebatt här i kammaren har han svarat: Det spelar liten roll vad Sverige gör. Vi är så små. Varje gång har jag undrat: Hur ser det egentligen ut där på diskbänken i Rosenbad? Vi vet ju alla vad som händer när ingen tar ansvar och när alla bara hoppas att någon annan ska göra något. Det som börjar med en sked, en tallrik, en kopp eller en kastrull blir snart ett berg av disk som ligger där och gror in. Alla tänker: Varför skulle just jag börja diska? Jag har ju bara bidragit med en sked, en kopp, en tallrik och en kastrull. Så börjar de arga lapparna fylla skåpluckorna med upplysningen om att din mamma minsann inte jobbar här. Det brukar liksom inte hjälpa - inte förrän någon går före, kavlar upp ärmarna och börjar ta ansvar. Då sluter snart någon annan upp - i varje fall om man har sjysta kolleger - och tar torkhandduken och gör sitt. Om man bara är tillräckligt många sätter man ett exempel där alla till slut börjar diska sin kopp.
Sveriges möjligheter att påverka världen handlar om vad vi gör här hemma, om vi skyller på andra eller om vi faktiskt börjar ta ansvar. Sverige kan. Vi har bland de bästa förutsättningarna i världen att bygga ett helt förnybart energisystem. Vi har ett näringsliv i framkant. Vi har ett jordbruk som kan och vill tillverka klimatsmart mat till våra skolor och äldreboenden. Vi har skolor i behov av upprustning, och vi har behov av klimatinvesteringar i tåg som går i tid och upprustade förorter. Vi äger gemensamt Vattenfall - i dag en av Europas största klimatbovar med större utsläpp än Sverige som land och som Alliansen vill låta bryta ny kol. Det kan i stället användas för att bygga ett förnybart energisystem här hemma.
Allra mest har vi människor som vill - människor som varje dag gör klimatsmarta val. De sätter sig på cykeln, de hoppas trots allt på tåget, de väljer den Kravmärkta varan och försöker göra sin del. Vi har sjysta kolleger i det här landet - sådana som diskar sin kopp. Jag hoppas att de också finns i pentryt på Regeringskansliet.
Det finns en sak som skiljer en överfull diskho från ett övertrasserat klimatkonto. Om man inte diskar sin kopp drabbar det mest en själv och kollegerna, men om vi inte tar ansvar för klimatet är det barnen som får betala. Vi är den första generationen som vet precis vad våra barn kommer att fråga oss: Vad gjorde ni? Ni fick forskarrapporterna. Ni såg Europa översvämmas. Ni såg människor fly från torkan i Afrika. Så vad gjorde ni? Jag vill att Sverige ska kunna svara: Vi gör allt för att du ska få växa upp i en trygg värld.
(Applåder)
Herr talman! Det är lätt att skrämmas av förändringar. Jag tänkte på det när jag följde Alliansens konvent och hörde er säga att den stora frågan är jobben. Det kan man förstå. Arbetslösheten är högre än när ni tillträdde. Långtidsarbetslösheten är högre. Ungdomsarbetslösheten är högre. Man frågar er: Vad är ert stora förslag för att fler unga ska få komma i jobb? Då svarar ni i kör: Vårt stora förslag är att inte genomföra oppositionens politik. Det var ju oväntat.
Tidigare har ni lovat jobbskatteavdrag lite oavsett vad frågan har varit. Skatterna har sänkts en, två, tre, fyra och fem gånger. Men det har liksom inte hjälpt. Nu lovar ni i stället att ni inte ska sänka skatten - i varje fall inte just nu. Alliansens förslag för att få fler jobb är alltså att göra ingenting. Det var ju ett väldigt nytänkande.
För mig handlar jobbpolitiken i stället om att se förändringen och ta del av den. Det är inte bara Sverige som behöver moderniseras. Över hela världen letar man efter smartare transportsätt, bättre stöd för energi och grönare sätt att bygga städer. Fråga SKF, vars största exportsuccé är kullager till vindkraften! Fråga ABB, som förser den förnybara energi över världen med smarta elnät! Fråga Volvo, som säljer hela bussystem till världens största städer!
Framtidens jobb kommer inte av sig själva; det har de aldrig gjort. Den politiska debatten fylls nu av mål om jobben, men om vi ska nå något av målen handlar det om vad vi faktiskt gör. Det handlar om det politiska modet att fatta de beslut som gör att ny teknik utvecklas här och att vi här hittar lösningar som också resten av världen behöver. Så har Sverige byggts starkt - genom att vi har varit först med det nya snarare än sist med det gamla. Det handlar om teknik, om utveckling och om värderingar.
Herr talman! Ingen förändring tycks skrämma män så mycket som jämställdhet. När statsministern i SVT:s
Agenda
blev utfrågad om Moderaternas resultat i EU-valet ville han inte alls tala om Moderaterna, utan om Grön ungdom och dess kamp om att man är redo för en feministisk revolution. Jag vet inte vad det är, sade statsministern, eller hur den ska drabba Sverige.
Låt mig berätta hur feminismen kan drabba Sverige, statsministern. I dag har vi en våldtäktslagstiftning som gång på gång gör rättegången till ett andra övergrepp mot offret. Juridiskt sett är det inte kvinnans bedömning av om hon ville ha sex utan mannens bedömning av vad kvinnan ville som fäller avgörandet. Vi behöver en samtyckesparagraf i den svenska våldtäktslagstiftningen. Så skulle feminismen drabba Sverige.
I den här takten kommer kvinnor och män inte att ha jämställda löner förrän år 2138. Inkomstskillnaderna har till och med ökat under Alliansens tid vid makten. Vi behöver jämställda ledningar i de största börsbolagen, jämställd föräldraförsäkring och bättre villkor i offentliga kvinnodominerade yrken. Så skulle feminismen drabba Sverige.
Unga tjejer mår allt sämre. Självkänslan reduceras till en tävling om poäng på proven, om likes på Instagram och om att se ut som de retuscherade modellerna i reklamen. Till slut äter prestationsångesten upp tjejen där under. Vi behöver en skola som klarar av att se elever, också bakom prov och betyg. Vi behöver en skola där det finns lärare med tid, elevhälsa och normkritisk pedagogik. Så skulle feminismen drabba Sverige.
Herr talman! Avslutningsvis: Det blåser kallt i Europa, och Sverige är en del av Europa. Vi får inte blunda för den växande rasismen här. Den romska diskriminerade personen som räcker ut handen i hopp om solidaritet men möts av glåpord kan inte blunda. Det älskande paret som får sin bil vandaliserad och som inte vågar gå ut på grund av att deras kärlek inte uppskattas av hatande homofober kan inte blunda. Den muslimska kvinnan som inte längre tar spårvagnen sedan den gången hon blev påhoppad, slöjan drogs av henne och hon blev ombedd att åka hem trots att hon alltid har bott här kan inte blunda. Därför ska ingen av oss blunda.
Vi är nu många som säger: Det räcker nu. Vi är många som står upp för att vår arbetsplats är mot rasism, som fyller en nedklottrad skola med kärlek, som tar tillbaka ett förortstorg från rasisterna och som hjälper flyktingarna som har flytt krigets helvete och kommit till vår by. Det är det varma Sverige, det är det Sverige som jag älskar och det är det Sverige som vi faktiskt kan vara.
(Applåder)